Finullsfåret har sitt ursprung i det nordeuropeiska, kortsvansade lantrasfåret. Finullsfåren finns i hela landet men har sin största utbredning i södra och mellersta Sverige.
Det nordiska kortsvansade lantrasfåret var fram till början av 1500-talet den enda förekommande rasen i Sverige. Lantrasfårens grövre ull med både bottenull och täckhår passade alldeles utmärkt till allmogens behov av grövre, slitstarkare textiler, men inte till de tunnare tyger, som de högre stånden önskade.
För att slippa importera kläde ansåg vår dåvarande ”landsfader” Gustav Vasa, att vi själva skulle producera råvaran och beordrade import av ”rumpefår”, vilka skulle ersätta de svenska fåren på kungsgårdarna. Importen fortsatte på 1600-talet, främst från Tyskland. Problemet med att hålla de utländska raserna rena var att betesmarkerna ännu inte var skiftade, utan fåren gick på sambete. De svenska bönderna ålades därför att utrota de ”skadliga” lantrasfåren.
På 1700-talet importerades får i större mängd främst från England och Spanien. Detta för att kunna starta manufakturverk med inriktning på ullvaror. År 1741 fanns cirka 30.000 ”goda” får och år 1755 cirka 61.000. De från Spanien införda merinofåren kan ha varit en orsak till att några stammar med tätare bottenull uppstod i Sverige och Finland, som vid den tiden var ett svenskt län.
Vid mitten av 1800-talet hade industrialiseringen gått framåt och spinnmaskiner importerats. Dessa kunde inte spinna lantrasfårens ull, utan engelska, finulliga raser importerades. I takt med stigande levnadsstandard efterfrågades tunnare tyger och lantrasfåren minskade kraftigt i antal.
Efter första världskriget märkte textil-kunnigt folk att det garn, som då producerades, inte gav samma utseende på textila hantverk, som äldre textiler från museernas samlingar hade. Då inriktades avelsarbetet på att rädda den gamla lantrasen och ”Klubben för svenska lantrasfåret” bildades 1922. Bland de drivande krafterna fanns Mary och Lennart Wålstedt, vilka startade det spinneri, som fortfarande innehas av familjen Wålstedt i Dala Floda.
I avelsarbetet med lantrasen märkte man att det inom rasen fanns olika arvsanlag, som kunde ge olika ulltyper. På 1930-talet fick de olika ulltyperna namnen ryaull, pälsull (ändrades senare till att beteckna pälsfårets ull, varvid övriga fårs ull av denna typ benämndes gobelängull) och FINULL.
För att få nytt blod till finullsfåren har lantrasfår sedan 1930-talet då och då importerats från Finland. Därav har troligen antagandet kommit att finullsfåren skulle vara en finsk ras. Dock skiljer sig de svenska finullsfåren från de finska i ullkvalité.
De svenska finullsfåren producerar en glansig och finfibrig ull med mycket liten skillnad mellan bottenull och täckhår. Svenska finullsfår har ingen man av grövre fiber och är märgfria. De finska lantrasfårens ull är varierande inom lantrasens hela skala och märghaltiga fibrer och man av grövre fibrer är vanligt förekommande.
Finullsfåret har sitt ursprung i det nordeuropeiska, kortsvansade lantrasfåret. Finullsfåren finns i hela landet men har sin största utbredning i södra och mellersta Sverige.
Rasens kännetecken
Rasen kännetecknas av hög fruktsamhet, goda modersegenskaper, hög mjölkproduktion och en mjuk glansig och silkig samt finfibrig och finkrusig ull i de tre färgvarianterna vitt, svart och brunt. Finullsfåren har ullfritt huvud och ullfria ben. Svansens nedre del är ullfri. Vuxenvikten för tackor är 50-70 kg och för baggar 80-100 kg.
År 2011 var 4454 Finullstackor med i Elitlamm Avel och de födde 2,42 lamm per tacka (10775 lamm).
Källor: Svenska Finullsföreningen och Elitlamm
