Astrolabium

Persiskt astrolabium från 1800-talet (Whipple Museum of the History of Science, Cambridge). De spetsiga krokarna markerar kända stjärnors positioner vilka observatören använder. Baksidan visar (på detta exemplar) projicerade koordinatlinjer.

Astrolabium (av grekiskans astro-, stjärna, och labe, att ta) är ett astronomiskt instrument som förr användes för att bestämma himlakroppars lägen och ur dessa beräkna tiden på dygnet, alternativt kan man med astrolabiet om tiden är känd bestämma longituden. De äldsta astrolabierna är från antiken men de har använts nästan ända fram till våra dagar. Astrolabier användes också inom astrologi.

Var och när astrolabiet uppfanns är inte känt; Hipparchos (200-talet f.Kr.) eller Hypatia brukar ibland nämnas som uppfinnare. Efter antiken försvann astrolabiet delvis från Europa, men användes fortfarande i Mellanöstern. Islamiska hantverkare införde också astrolabier tillverkade i mässing - äldre instrument var tillverkade i trä och hade betydligt sämre precision. Med astrolabiets hjälp kunde tid och riktning för bönen mot Mecka bestämmas. Med islams spridning spreds också bruket av astrolabier och fram till sextantens genombrott var astrolabiet sedan det mest använda och mest spridda navigationsverktyget, även i Europa.

Astrolabiet konstrueras av en basskiva, mater, i vilken passas in mindre skivor, så kallade tympan eller climates. En schablonliknande ram, rete, placeras sedan ovanpå instrumentets yta. Utformningen av reten pekar sedan ut positioner som observatören använder sig av. Instrumentets baksida och kant visar ofta olika gradskalor, konverteringstabeller eller andra hjälpmedel för observatören. Den grundläggande manövern med instrumentet är att hålla det (med skivan vertikal) och med hjälp av siktlinjer avläsa en himlakropps position.

Bilder & media

Källor

• The Museum of the History of Science, University of Oxford, världens största samling av astrolabier (engelska)