(Translated by https://www.hiragana.jp/)
Användare:Lenita Wilderoth/Robert Fludd – Wikipedia Hoppa till innehållet

Användare:Lenita Wilderoth/Robert Fludd

Från Wikipedia
Robert Fludd
Född17 januari 1574
Milgate House, Bearsted, Kent
Död8 september 1637
NationalitetEngelsk
Andra namnRobertus de Fluctibus
Känd förFysiker, astrolog

Robert Fludd, även känd som Robertus de Fluctibus (17 januari 1574 – 8 september 1637), var en framstående engelsk paracelsisk läkare som intresserade sig för såväl vetenskap som ockultism. Han är känd för eftervärlden som astrolog, matematiker, kosmolog, kabbalist och rosicrusiansk apologetiker.

Fludd är mest känd för sina arbeten inom ockult filosofi. Han förde också en välkänd korrespondens med Johannes Kepler angående de vetenskapliga och hermetiska kunskapssynsätten.[1]

Hans tidiga liv[redigera | redigera wikitext]

Fludd föddes i Milgate House, Bearsted, Kent, någon gång kort före den 17 januari 1573/4.[2] Han var son till Sir Thomas Fludd, en högt uppsatt statstjänsteman (fogde hos drottning Elisabeth I med ansvar för krigsgäld för krig förda i Europa), och parlamentsledamot.[3] Hans mor var Elizabeth Andrews Fludd.[4]

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Han började studera vid St John's College, Oxford 1591 och tog en B.A. (Bachelor of Arts) 1597 och en M.A. (Master of Arts) 1598.[2] St John's College var ett av ett fåtal lärosäten i England som beviljade anslag till docenturer inom medicin. William Huffman menar att försörjningsmöjligheten, som en forskartjänst på St John's College gav, påverkade Fludds intresse för att studera medicin. Under Fludds tid på St John's College gjorde även Matthew Gwinne sin specialisttjänstgöring där som postdoktor. Gwinne hade tidigare producerat ett traktat som visar att han, även om han i huvudsak praktiserade galensk medicin, också var bekant med huvuddragen inom den paracelsiska medicinen. Det är möjligt att Fludd mötte Gwinne, eller läste hans skrifter, under sin tid i Oxford, vilket kan ha influerat hans senare medicinska filosofi och praktik.

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Efter sin examen studerade Fludd medicin, kemi och hermetism i Europa mellan 1598 och 1604, men det är inte känt exakt var.[5] Enligt egen utsago tillbringade han en vinter i Pyrenéerna studerandes teurgi (tillämpningen av ritualer) hos jesuiterna.[6] Efter denna tid i Frankrike reste han vidare genom Spanien, Italien och Tyskland.

Väl hemkommen till England 1604, skrev Fludd in sig vid Christ Church, Oxford. Hans avsikt var att ta en examen i medicin. De viktigaste kraven för att vid denna tid kunna göra detta, var att visa att han hade läst och förstått de obligatoriska medicinska texterna – huvudsakligen Galenos och Hippokrates. Fludd försvarade tre avhandlingar med utgångspunkt i dessa texter och den 14 maj 1605 ansökte Fludd om examen. Han utexaminerades som M.B. (Bachelor of Medicine) och M.D (Medical Doctor) den 16 maj 1605.

Efter att ha erhållit sin examen vid Christ Church flyttade Fludd till London, där han bosatte sig på Fenchurch Street. Han ansökte vid ett flertal tillfällen till College of Physicians, men stötte på problem med högskolans antagningsnämnd, både på grund av hans illa dolda förakt för den traditionella läkarvetenskapen (han hade lagt sig till med ett paracelsiskt synsätt) och för hans inställning till auktoriteter i allmänhet – i synnerhet sådana från antiken som Galenos. Efter åtminstone sex misslyckande försök, antogs han slutligen i september 1609. Han kom att bli en framgångsrik läkare i London och tjänade även som censor vid College of Physicians fyra gånger (1618, 1627, 1633 och 1634).[2] Han deltog också vid en granskning av apotekarna i London under ledning av högskolan 1614 och var medförfattare till Pharmacopoeia Londinensis 1618 – en katalog med standardiserade läkemedelsberedningar som gavs ut av London College of Physicians. Han kom att bli en så väl etablerad gestalt inom högskolan att när kritik framfördes under 1600-talet av bland andra Nicholas Culpepper och Peter Coles – kritik som bland annat gällde det förbud högskolan hade upprättat mot medicinsk litteratur som publicerats av andra än de själva – omfattade kritiken även honom.

Som en följd av detta kom både hans karriär och hans ställning inom högskolan att stärkas ytterligare. Han stod även på god fot med Sir William Paddy.[5] Fludd var en av de första som skriftligen gav stöd åt William Harveys teori om blodcirkulationen.[7] I vilken utsträckning Fludd faktiskt omvänt kan ha påverkat Harvey diskuteras fortfarande, eftersom tidpunkten för Harveys upptäckt inte går att fastställa exakt.[8] Uttrycket "cirkulation" var också tvetydigt vid den här tiden.[9]

Ockulta intressen[redigera | redigera wikitext]

Samtidigt som han följde Paracelsus medicinska synsätt snarare än antikens auktoriteters, trodde han också att verklig visdom stod att finna i skrifter som behandlade det Cornelius Agrippa kallade naturmagi, där exempelvis alkemi och astrologi var en del. Bland dessa mystika auktoriteter hade han en förkärlek för de stora matematikerna och trodde, liksom Pythagoras och hans efterföljare, att talen kunde ge tillgång till dolda hemligheter. Religiös visshet kunde sålunda endast erhållas genom ett seriöst studium av tal och proportioner. Denna uppfattning kom senare att leda till en konflikt mellan Fludd och Johannes Kepler .

Mystik naturteori[redigera | redigera wikitext]

Den tredelade materien[redigera | redigera wikitext]

Mycket av Fludds skrifter, och även hans patologi, kretsade kring de sympatier, det vill säga de överensstämmelser, som finns i naturen mellan människan, jordens mylla och det gudomliga. Även om Fludds teori kan anses som paracelsisk till sin natur, postulerade den att ursprunget till alla ting inte fanns i Tria Prima (de tre principerna svavel, kvicksilver och salt), utan att alla arter och ting ursprungligen härstammade från det mörka Kaos och först i andra hand från det gudomliga Ljuset, som genom sin inverkan på Kaos frambringade vattnet. Detta sista urämne kallades också Guds Ande och utgjorde den passiva materien hos alla andra substanser, inklusive alla sekundära element och antikens fyra kvaliteter (jord, luft, vatten och eld). Dessutom drog Fludd slutsatsen, genom sin trepartsteori, att Paracelsus uppfattning om de tre primära principerna – svavel, salt och kvicksilver – i slutänden hade sitt ursprung i det samspel mellan Kaos och Ljus som gav upphov till former ur vattnen, det vill säga ur Ande.

Den tredelade uppdelningen är viktig i det att den tillhandahåller en mystik inramning åt biologin. Fludd stödde sig i hög grad på Bibeln, där talet tre representerade principium formarum, den ursprungliga formen. Dessutom var det den heliga treenighetens tal. Således formade talet tre den fullkomliga kroppen, jämförbar med treenigheten. Detta gjorde det möjligt för människan och världen att närma sig Guds oändlighet och var upphovet till en allmängiltig samhörighet och förening mellan alla ting.

Makrokosmos-mikrokosmos[redigera | redigera wikitext]

Fludds tillämpning av denna mystika, tredelade teori kommer bäst till synes i hans föreställningar om förhållandet mellan makrokosmos och mikrokosmos. Det gudomliga ljuset (den andra av Fludds primära principer) är den "aktiva agent" som är ansvarig för skapelsen. Denna besjälar världens och solens respektive utveckling. Genom att läsa psalm 19:4 – "Åt solen har han gjort en hydda (KJV: tabernacle) i dem" – drog Fludd slutsatsen att Herrens Ande rent bokstavligt fanns innesluten i solen och därmed befann sig i centrum av makrokosmos, något som kan ses i den modell över makrokosmos som finns bevarad i Fludds handskrifter.[10] [11] Såsom solen var i förhållande till jorden, så var hjärtat för mänskligheten. Solen förmedlade Ande till jorden genom sina strålar och denna kraft cirkulerade i och omkring jorden och gav den liv. På samma sätt strömmade Herrens Ande i människans blod (samma Ande som solen tillhandahöll) och cirkulerade genom människans kropp. På detta vis tillämpades Fludds trepartsteori på materien genom att visa på sympatier och paralleller i hela Guds skapelse.

Blodet intog en central ställning i Fludds uppfattning om förhållandet mellan mikrokosmos och makrokosmos. Blodet och dess inre cirkulerande Ande, samverkade direkt med den Ande som förmedlades till makrokosmos. Makrokosmos Ande, som strålade ut från solen, påverkades av astrala kroppar och förändrades i sin sammansättning genom sådana influenser. På samma sätt kunde de astrala influenserna från makrokosmos Ande föras vidare till mikrokosmos Ande, som flödade i blodet, via det aktiva utbyte som ägde rum mellan makrokosmos och mikrokosmos. Fludd vidgade sin uppfattning om denna växelverkan, mellan Ande i makrokosmos och Ande i mikrokosmos, till att omfatta även sjukdom: Andens flöde mellan makrokosmos och mikrokosmos kunde sålunda fördärvas och tränga in i mikrokosmos och orsaka sjukdom. Liksom Paracelsus, såg Fludd sjukdom som en utifrån kommande inkräktare, snarare än en komplex inre obalans.

Död[redigera | redigera wikitext]

Fludd avled den 8 september, 1637 i London. Han begravdes i Holy Cross Church, Bearsted.

Kontroversiella verk[redigera | redigera wikitext]

Fludds illustration av människan som mikrokosmos i det universella makrokosmos

Fludds verk är huvudsakligen polemiska. I ordningsföljd försvarade han Rosenkreutzarna mot Andreas Libavius, debatterade med Kepler, argumenterade mot franska naturfilosofer, däribland Gassendi och engagerade sig i diskussionen kring vapensalva (Latin: unguentum armarium, Grekiska: hoplocrisma).[12]

Till försvar av rosicrucianism[redigera | redigera wikitext]

I början av 1600-talet publicerades två manifest av en anonym person eller grupp som kallade sig Rosenkors-brödraskapet (Fraternitatis Rosae Crucis), först i Tyskland och senare i Europa. Dessa var Fama Fraternitatis (1614) och Confessio Fraternitatis (1615). Manifesten gav upphov till en livlig debatt och otaliga pamfletter gavs ut till stöd eller som kritik av de tankar som de gav uttryck för. Cirka 400 manuskript och böcker publicerades om ämnet mellan 1614 och 1620. Ockulta filosofer som Michael Maier, Robert Fludd och Thomas Vaughan intresserade sig för Rosenkors-brödraskapets världsbild.

Fludd var inte medlem av rosenkorsarna, som så ofta påstås, men han försvarade deras tankar såsom de kom till uttryck i många manifest och pamfletter.[13] Han producerade ett snabbt svar, Apologia Compendiaria, på de påståenden Libavius gjorde i sin Analysis confessionis Fraternitatis de Rosea Cruce (Analys av Rosenkors-brödraskapets bekännelser) 1615, om att rosenkorsarna hängav sig åt kätteri, diabolisk magi och uppvigling. Fludd återvände till ämnet med en längre utläggning året efter.[2]

  • Apologia Compendiaria, Fraternitatem de Rosea Cruce suspicionis ... maculis aspersam, veritatis quasi Fluctibus abluens, &c., Leyden, 1616. Mot Libavius.
  • Tractatus Apologeticus integritatem Societatis de Rosea Cruce defendens, &c., Leyden, 1617.
  • Tractatus Theologo-philosophicus, &c., Oppenheim, 1617. Datumet anges i ett kronogram. Denna avhandling "a Rudolfo Otreb Britanno" (där Rudolf Otreb är ett anagram på Robert Floud) är tillägnat Rosenkorsarnas brödraskap. Det består av tre böcker, De Vita, De Morte och De Resurrectione. I den tredje boken hävdar Fludd att de som är uppfyllda av Kristi ande kan uppstå före hans andra ankomst.[12]

Mot Kepler[redigera | redigera wikitext]

Johannes Kepler kritiserade Fludds teori om kosmisk harmoni i ett appendix till sin Harmonice Mundi (1619).[14] Detta gav upphov till en livlig korrespondens mellan de två.

  • Veritatis Proscenium Frankfurt, 1621. Svar till Kepler. I det argumenterade Fludd ur en platonsk synvinkel och han hävdar att den hermetiska eller "kemiska" metoden är mer djupgående än den matematiska.[15]
  • Monochordon Mundi Symphoniacum Frankfurt, 1622. Svar på Keplers Mathematice, 1622.
  • Anatomiæ Amphitheatrum, Frankfurt, 1623. Inkluderar ett nytryck av Monochordon.[12]

Mot naturfilosoferna[redigera | redigera wikitext]

Titelsidan till Summum Bonum publicerad under namnet Joachim Frizius

Brian Copenhaver menar att Keplers anklagelse att Fludd var teosof var korrekt. Fludd var beläst i traditionen som hade sitt ursprung i Francesco Giorgi.[16] Marin Mersenne attackerade honom i Quæstiones Celebres in Genesim (1623).

  • Sophiæ cum Moria Certamen, Frankfurt, 1629. Svar till Mersenne.
  • Summum Bonum, Frankfurt, 1629. Under pseudonymen Joachim Frizius gav Fludd ytterligare svar till Mersenne, som hade anklagat honom för magi.[12]

Pierre Gassendi tog upp tvisten i Examen Philosophiæ Fluddanæ (1630) på Mersennes begäran. Gassendi attackerade Fludds nyplatonska position. Han förkastade det synkretistiska drag som jämställde alkemi och kabbala med den kristna religionen och avfärdade även Fludd's anima mundi. Vidare avfärdade han även Fludds bibliska exeges.[12] [17]

Fludd skrev också ett svar till Patrick Scot angående hans The Tillage of Light (1623). Scot, liksom Mersenne, tyckte att den hermetiska alkemins vidlyftiga påståenden var stötande.[18] Fludd försvarade alkemin mot Scots kritik och ifrågasatte hans allegoriska synsätt på alkemin. Detta verk, Truths Golden Harrow,[10] trycktes aldrig utan finns endast som manuskript.[11]

Tvisten om vapensalva[redigera | redigera wikitext]

Vapensalva var ett medikament som applicerades på det vapen som var orsaken till såret på patienten. Det bestod ofta av människofett blandat med patientens blod. Den här kuren stöddes av Fludd och andra såsom Wilhelm Fabry och Jan Baptist van Helmont. Kyrkan ansåg att denna kur stödde sig på magi och därför var djävulens verktyg och dessa åsikter framfördes genom prästen William Foster i Hoplocrisma-Spongus (1631).

  • "Doctor Fludds Answer vnto M. Foster, or, The Sqvesing of Parson Fosters Sponge", &c., London, 1631, (mot Hoplocrisma-Spongus, 1631, av William Foster, av Hedgerley, Buckinghamshire) ; en utgåva på latin, "Responsum ad Hoplocrisma-Spongum", &c., Gouda, 1638.[12]

Kosmologi och andra verk[redigera | redigera wikitext]

"En astrolog ställer ett horoskop", från Robert Fludds Utriusque Cosmi Historia, 1617

Fludds filosofi presenteras i Utriusque Cosmi, Maioris scilicet et Minoris, metaphysica, physica, atque technica Historia ( Den metafysiska, fysiska och tekniska historien för de två världarna, det vill säga den större och den mindre), som publicerades i Tyskland mellan 1617 och 1621.[19]

År 1618 skrev Fludd De Musica Mundana (Världslig musik ) som beskriver hans teorier kring musik, däribland hans värdsliga monokord där han kopplade samman det ptolemaiska världsbilden med musikintervaller.[20]

Under 1630 tänkte Fludd ut flera evighetsmaskiner. Senare under 1870-talet sökte människor patent på variationer av Fludds maskin, som arbetade med återcirkulation med hjälp av ett vattenhjul och en archimedesskruv. Maskinen pumpade tillbaka vattnet till sin egen försörjningstank.[21] [22]

Mikrokosmosdiagram över sinnet, med ursprung i enklare versioner hos föregångare, exempelvis Albertus Magnus och Gregor Reisch.[23]

Hans huvudsakliga verk är:[12]

  • Utriusque Cosmi ... metaphysica, physica atque technica Historia, &c., Oppenheim och Frankfurt, 1617–24. (Denna har två dedikationer, dels till Gudomen, dels till Jakob I och innehåller även kopparstick. Från början var tanken att den skulle ges ut i två volymer, den första med två avhandlingar, den andra med tre; den blev dock endast färdig fram till den första delen av den andra avhandlingen i den andra volymen).
  • Philosophia Sacra et vere Christiana, &c., Frankfurt, 1626; tillägnad John Williams .
  • Medicina Catholica, &c., Frankfurt, 1629–31, i fem delar; utgivningsplanen inkluderade en andra volym, som dock aldrig inte publicerades.

Postma var:[12]

  • Philosophia Moysaica, &c., Gouda, 1638; en utgåva på engelska, Mosaicall Philosophy, &c., London, 1659.
  • Religio Exculpata, &c. [Ratisbon], 1684 ( Autore Alitophilo Religionis fluctibus dudum immerso, tandem… emerso, förordet är signerat JNJ; tillskrivs Fludd).
  • Tractatus de Geomantia, &c., (fyra böcker), ingår i Fasciculus Geomanticus, &c., Verona, 1687.

Ett opublicerat manuskript, kopierat av en amanuens, med rubriken Declaratio breuis, &c., finns i samlingen Royal Manuskripts, British Library, 12 C. ii. Fludds Opera, som består av hans folios, finns inte återutgivna, men samlades och arrangerades i sex volymer 1638; som bilaga finns även Clavis Philosophiæ et Alchimiæ Fluddanæ, Frankfurt, 1633.[12]

Mottagande[redigera | redigera wikitext]

William T. Walker, som recenserade två böcker om Fludd i The Sixteenth Century Journal (av Joscelyn Godwin och William Huffman), skriver att "Fludd förlitade sig på Bibeln, Cabala och de alkemiska och astrologiska traditionerna. Många av hans samtida stämplade Fludd som magiker och fördömde honom för hans förkärlek för det ockulta".[24] Walker citerar ur Godwins bok, i vilken han argumenterar för att Fludd var en del av den kristna esoterikens tradition på samma sätt som Origen och Meister Eckhart. Walker finner även att Huffman för fram övertygande argument för att Fludd inte var en rosenkorsare utan ”en ledande förespråkare för renässansens kristna nyplatonism. Fludds försvar av en intellektuell filosofi på nedgång har i hög grad varit garant för att han i allmänhet har blivit försummad".

  1. ^ Wolfgang Pauli, Wolfgang Pauli – Writings on physics and philosophy, övers. Robert Schlapp red. P. Enz och Karl von Meyenn (Springer Verlag, Berlin, 1994), Section 21, The influence of archetypical ideas on the scientific theories of Kepler.
  2. ^ [a b c d] William H. Huffman. Robert Fludd. North Atlantic Books. https://books.google.com/books?id=pTAiTfP5jq4C&pg=PA45. Läst 17 april 2012. 
  3. ^ Members Constituencies Parliaments Surveys. ”historyofparliamentonline.org/ Fludd, Sir Thomas (d.1607), of Milgate, Kent”. historyofparliamentonline.org/ Fludd, Sir Thomas (d.1607), of Milgate, Kent. Historyofparliamentonline.org. http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1558-1603/member/fludd-sir-thomas-1607. Läst 17 augusti 2013. 
  4. ^ ”Sir Thomas Fludd, Knight of, Milgate, Bearsted, Kent, England d. Yes, date unknown: Community Trees Project”. Sir Thomas Fludd, Knight of, Milgate, Bearsted, Kent, England d. Yes, date unknown: Community Trees Project. Histfam.familysearch.org. http://histfam.familysearch.org/getperson.php?personID=I9931&tree=Nixon. Läst 17 augusti 2013. 
  5. ^ [a b] Debus pp. 207–8.
  6. ^ Urszula Szulakowska (2000). The Alchemy of Light: Geometry and Optics in Late Renaissance Alchemical Illustration. BRILL. Sid. 168. ISBN 978-90-04-11690-0. https://books.google.com/books?id=ZJox8Eh-gs8C&pg=PA170. Läst 18 april 2012. 
  7. ^ William H. Huffman (24 September 2001). Robert Fludd. North Atlantic Books. Sid. 20. ISBN 978-1-55643-373-3. https://books.google.com/books?id=pTAiTfP5jq4C&pg=PA20. Läst 18 april 2012. 
  8. ^ Walter Pagel. William Harvey's Biological Ideas: Selected Aspects and Historical Background. Karger Publishers. Sid. 340. ISBN 978-3-8055-0962-6. https://books.google.com/books?id=m0cQQlZK43cC&pg=PA340. Läst 18 april 2012. 
  9. ^ Allen G. Debus, Robert Fludd and the Circulation of the Blood, J Hist Med Allied Sci (1961) XVI (4): 374-393. doi: 10.1093/jhmas/XVI.4.374
  10. ^ [a b] William H. Huffman (24 September 2001). Robert Fludd. North Atlantic Books. Sid. 146. ISBN 978-1-55643-373-3. https://books.google.com/books?id=pTAiTfP5jq4C&pg=PA146. Läst 18 april 2012. 
  11. ^ [a b] Debus, p. 255.
  12. ^ [a b c d e f g h i] ”"Robert Fludd"”. https://en.wikisource.org/wiki/Fludd,_Robert_(DNB00). Läst 19 december 2019. 
  13. ^ William H. Huffman, Robert Fludd and the End of the Renaissance (Routledge London & New York, 1988)
  14. ^ Johannes Kepler; E. J. Aiton; Alistair Matheson Duncan; Judith Veronica Field (1997). The Harmony of the World. American Philosophical Society. Sid. xxxviii. ISBN 978-0-87169-209-2. https://books.google.com/books?id=rEkLAAAAIAAJ&pg=PR38. Läst 17 april 2012. 
  15. ^ William H. Huffman (1988). Robert Fludd and the End of the Renaissance. Routledge. Sid. 57. ISBN 978-0-415-00129-8. https://books.google.com/books?id=VDwOAAAAQAAJ&pg=PA57. Läst 17 april 2012. 
  16. ^ Daniel Garber; Michael Ayers (2003). The Cambridge History of Seventeenth-Century Philosophy. Cambridge University Press. Sid. 464–5. ISBN 978-0-521-53720-9. https://books.google.com/books?id=BPlkkgIhUXIC&pg=PA465. Läst 17 april 2012. 
  17. ^ Antonio Clericuzio (2000). Elements, Principles and Corpuscles: A Study of Atomism and Chemistry in the Seventeenth Century. Springer. Sid. 71–2. ISBN 978-0-7923-6782-6. https://books.google.com/books?id=8f8VQ3Va5vkC&pg=PA71. Läst 17 april 2012. 
  18. ^ Bruce Janacek (2012-06-19). Alchemical Belief: Occultism in the Religious Culture of Early Modern England. Penn State Press. Sid. 45–54. ISBN 978-0-271-05014-0. https://books.google.com/books?id=NFHapWeW8ToC&pg=PA45. Läst 18 april 2012. 
  19. ^ Karsten Kenklies, Wissenschaft als Ethisches Programm. Robert Fludd und die Reform der Bildung im 17. Jahrhundert (Jena, 2005)
  20. ^ Manly P. Hall, The Secret Teachings of All Ages: An Encyclopedic outline of Masonic, Hermetic, Qabbalistic, and Rosicrucian symbolical philosophy (H.S. Crocker Company, Inc., 1928)
  21. ^ http://www.uh.edu/engines/pmm1.jpg
  22. ^ http://www.windmillworld.com/mills/images/fludd1618.gif
  23. ^ Joscelyn Godwin, Robert Fludd: Hermetic philosopher and surveyor of two worlds (1979), p. 70.
  24. ^ Walker, William T. (1992). ”Robert Fludd and the End of the Renaissance. by William H. Huffman; Robert Fludd,Hermetic Philosopher and Surveyor of Two Worlds. by Joscelyn Godwin; Splendor Soils. bySalomon Trismosin; Joscelyn Godwin. Review”. The Sixteenth Century Journal 23 (1): sid. 157–158. doi:10.2307/2542084. 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Allen G. Debus (2002), The Chemical Philosophy

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Allen G. Debus, The English Paracelsians, New York: Watts, 1965.
  • Tita French Baumlin, "Robert Fludd," The Dictionary of Literary Biography, Volym 281: British Rhetoricians and Logicians, 1500–1660, Second Series, Detroit: Gale, 2003, s. 85-99.
  • James Brown Craven, Doctor Fludd (Robertus de Fluctibus), the English Rosicrucian: Life and Writings, Kirkwall: William Peace & Son, 1902.
  • Frances A. Yates, The Art of Memory, London: Routledge, 1966.
  • William H. Huffman, red., Robert Fludd: Essential Readings, London: Aquarian / Thorsons, 1992.
  • Johannes Rösche, Robert Fludd. Der Versuch einer hermetischen Alternativ zur neuzeitlichen Naturwissenschaft (Göttingen, Vandenhoeck & Ruprecht, 2008).
  • Karsten Kenklies, Wissenschaft als Ethisches Program. Robert Fludd und die Reform der Bildung im 17. Jahrhundert (Jena, 2005).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

[[Kategori:Personer under Tudoreran]] [[Kategori:Mystiker]] [[Kategori:Engelska författare under 1600-talet]] [[Kategori:Engelska författare under 1500-talet]] [[Kategori:Avlidna 1637]] [[Kategori:Födda 1574]]

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Användare:Lenita_Wilderoth/Robert_Fludd&oldid=46961638”