Gulhake
- Gulhake leder hit. För fågelsläktet Geothlypis, se gulhakar.
| Gulhake Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
.jpg) En hane | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Skogssångare Parulidae |
| Släkte | Geothlypis |
| Art | Gulhake G. trichas |
| Vetenskapligt namn | |
| § Geothlypis trichas | |
| Auktor | (Linnaeus, 1766) |
| Utbredning | |
 | |
| Synonymer | |
| Nordlig gulhake | |
Gulhake[2] (Geothlypis trichas) är en vanligt förekommande och huvudsakligen nordamerikansk fågel i familjen skogssångare inom ordningen tättingar.[3]
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Gulhaken är en 12–13 centimeter stor skogssångare utmärkande genom sin ofläckade dräkt med olivgrön ovansida, smutsvit undersida, gul hake och strupe samt gulaktiga undre stjärttäckare. Hanen har en svart ögonmask som sträcker sig över pannan framåt, bakåt kantad av ljusgrått. Hos den unga hanen är masken lite mer diffus, medan honan har olivbrunt huvud.[4]
-
Hona -
Hane
Läten
[redigera | redigera wikitext]Gulhakens sång är en behaglig och rytmisk visslande serie som upprepas i tre- eller femstaviga fraser, i engelsk litteratur återgivet "wichety wichety wichety". Lätet är ett torrt "chedp" och i flykten hörs nasala "dzik".[5]
Utbredning och systematik
[redigera | redigera wikitext]Gulhake delas in i 13 underarter med följande utbredning:[3]
- arizela-gruppen
- Geothlypis trichas arizela – sydöstra Alaska till södra och centrala Kalifornien, övervintrar i södra Baja California och i norra Sonora
- Geothlypis trichas sinuosa – saltträsk från San Francisco till San Diego
- Geothlypis trichas modesta – västra Mexiko, från södra Sonora till Colima)
- occidentalis-gruppen
- Geothlypis trichas campicola – Yukon till nordvästra USA, flyttar vintertid till norra Mexiko
- Geothlypis trichas occidentalis – norra Oregon till New Mexico och nordvästra Texas, övervintrar i Honduras
- Geothlypis trichas scirpicola – södra Kalifornien till Nevada, sydvästra Utah, norra Baja California och nordvästra Sonora
- Geothlypis trichas chryseola – sydöstra Arizona till södra New Mexico, västra Texas och nordväst Mexico
- Geothlypis trichas melanops – centrala Mexiko, från Zacatecas och norra Jalisco till Oaxaca och Veracruz
- trichas-gruppen
- Geothlypis trichas trichas – sydöstra Kanada och östra och centrala USA, övervintrar i Västindien och norra Sydamerika
- Geothlypis trichas typhicola – sydöstra USA, övervintrar i Veracruz i sydöstra Mexiko
- Geothlypis trichas ignota – South Carolinas sydostkust till södra Florida, södra Mississippi och sydöstra Louisiana
- Geothlypis trichas insperata – Rio Grandes dalgång i södra Texas
- Geothlypis trichas chapalensis – nordvästra Mexiko, i området kring Lago de Chapala i regionen Jalisco
Östliga och västliga gulhakar kan möjligen vara närmare släkt med andra arter i släktet än med varandra.[6]
Förekomst i Europa
[redigera | redigera wikitext]Gulhaken är en mycket sällsynt gäst i Europa, framför allt i Azorerna men även i Norge, Storbritannien, Irland, Island, Spanien och Portugal.[7][8] I oktober 2022 gjordes även ett uppseendeväckande fynd av en gulhake i kantonen Ticino i Schweiz.[7]
Levnadssätt
[redigera | redigera wikitext]Gulhaken är vanlig i olika typer av busk-, gräs- och våtmarker, nästan alltid i lågvuxna fuktiga områden. Födan består nästan uteslutande av insekter och andra leddjur, framför allt spindlar. Fågeln häckar mellan april och juli. Den lägger troligen två kullar per säsong.[9]
Status och hot
[redigera | redigera wikitext]Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att anses vara hotad.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Beståndet uppskattas till 77 miljoner vuxna individer.[10]
Namn
[redigera | redigera wikitext]Fågeln har på svenska även kallats nordlig gulhake för att särskilja den från sina centralamerikanska och sydamerikanska släktingar.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Birdlife International 2020 Geothlypis trichas . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 11 december 2021.
- ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
- ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
- ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 417. ISBN 978-91-7424-039-9
- ^ Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Eastern North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 347. ISBN 0-679-45120-X
- ^ Escalante, P., Márquez-Valdelamar, L., de la Torre, P., Laclette, J.P. & Klicka, J. (2009) Evolutionary history of a prominent North American warbler clade: the Oporornis-Geothlypis complex. Mol. Phylogenet. Evol. 53(3): 668–678.
- ^ [a b] Tarsiger.com Fynd av gulhake i Västpalearktis
- ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. ISBN 978-84-941892-9-6
- ^ Curson, J. & Christie, D.A. (2020). Common Yellowthroat (Geothlypis trichas). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/61508 20 april 2020).
- ^ Partners in Flight. 2019. Avian Conservation Assessment Database, version 2019 Arkiverad 29 augusti 2020 hämtat från the Wayback Machine..
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör gulhake.
Wikispecies har information om Geothlypis trichas.- Läten på xeno-canto.org
|