1.
Det var en liten flicka,
Som på sin dödsbädd låg,
Föräldrarna de gräto,
När de sin älskling såg.
De skulle snart få lemna
Sitt lån åt Skaparen,
Och sänka ned i grafven
Sin lilla kära vän 2.
Den lilla flickans fader
Han var en sådan der,
Som Skriften kallar dåre,
Som säger "Gud ej är."
Men modern hon var lycklig
I tron på Frälsaren,
Och talte med den lilla
Om Jesus, barnens vän. 3.
En dag då fadern ensam
Vid barnets sjukbädd satt,
Hon talade så stilla,
Med en röst så svag och matt:
"Nu får jag , käre pappa,
Snart säga dig farväl,
Jag känner döden nalkas,
Men hvem skall ha min själ? 4.
Jag är ännu så oviss.
Jag finner ingen ro,
Ni tala ju ej lika,
Och hvem skall jag väl tro;
Ty mamma, hon har talat
Om himlens salighet,
Men pappa har förnekat
Båd' Gud och salighet." 5.
Då börjar fadern gråta,
Då togs det ej så lätt,
"tro du som mamma säger,
För hon har ändå rätt."
Och barnet i sin enfald,
I Jesu famn sig slöt
Och somnade att vakna
I Fadrens sälla sköt'. 6.
Då fick den mannen skåda,
Hvad förr han aldrig sett,
Han börjar sjelf att söka
Den frälsning Gud beredt.
När otronsfästen ramla
Och alla falska stöd.
Då håller "Jesusnamnet"
I både lif och död. 7.
O, hör, föräldrar kära,
Hvart för ni edra barn?
Kanhända ut i verlden,
I syndens mörka grarn?
O, tänk hur hemskt det blifver,
Om I fån följas åt,
Och skilda ifrån Herren,
Gå bort i evig gråt! 8.
Men I, som fått den nåden,
Att peka för de små
På "blödande Guds-Lammet",
O, tröttna ej, håll på!
Ty Gud skall växten gifva
Åt ordet I sån ut,
Och i med fröjd få glädjas
Med edra barn till slut.
