Själarnes ängel
← C. J. L. Almqvist |
|
P. D. A. Atterbom → |
SJÄLARNES ÄNGEL.
Själarnes ängel? Hvad menar du härmed, min dotter? min stackars olyckliga dotter!” utbrast grefvinnan och såg ömt på fröken Emilia, som satt vid hennes sida på den röda damastsoffan.
Själarnes ängel! utbrast hon med en svag, nästan smäktande, men intagande och skär röst. Denna ängel, min mor, är Minnet. Jag har läst derom; men jag har erfarit ännu mera sjelf. O min älskade mor — förakta icke — jag ber, jag bönfaller.
Fröken Emilia steg upp. Hennes sköna, bleka hufvud lutade emot bröstet; och i det klara ögat, så bedjande fästadt på grefvinnan, simmade en tår. Hon sammanknäppte sina händer och syntes beredd till ett knäfall.
Men grefvinnan afbröt henne, tog henne i sina armar, kysste henne och hviskade: ”så låt oss gå ditinn, efter det är der det skett! För din skull skall jag vara svag i dag; jag skall höra på alla dina skäl.”
Sedan de begge tillsammans inträdt i det lilla kabinettet med sina täcka taflor, symmetriskt hängande öfver de med grönt siden tapetserade väggarne, slöt grefvinnan åter sin dotter till sitt bröst, bad henne sätta sig och utan förbehåll säga allt.
Fröken Emilia kysste sin mors hvita, mjuka hand, och sade: ”Minnet, det trogna minnet — o min mor — jag kan icke lemna det ur min själ. Jag kan icke låta den renaste och bästa ande fly ifrån mitt väsendes grannskap. Hvad blefve väl jag, om jag glömde — om jag öfvergaf tanken på honom, som jag — nej vid Gud! Just här i detta rum, i dessa taflors anblick, såg jag honom sista gången, innan han reste. Han tog här — just vid detta fönster — afsked af mig. Få se, sade han, hvilkenderas hågkomst lefver längst, din hos mig, eller min hos dig? Jag’ ser, oh, jag ser ännu så tydligt, som hade det varit i går, hans glimmande ögonkast på mig. Genom denna dörr försvann han! hvilken helgedom är mig icke derföre denna lilla kammare? Det är allt, hvad jag härinne önskade få säga min mor.”
Stilla dig, mitt barn!
”Och honom, honom skulle jag öfvergifva för en annan? Gå inga stjernor då upp öfver de haf, der han kanske nu seglar? Får då äfven jag icke skåda dessa stjernor och i dem helsa på honom, när de stiga öfver randen af vår horizont här? Jo, min mor. Och honom bör jag glömma? Solen skulle sedan icke mer kasta några strålar på mina fjät: och jag skulle nu först kalla mig olycklig. För alla menniskors blickar finge jag darra som cn brottsling och sjclfva nattens svarta vingar, när de höljde den sömnlösa, skulle tyckas 111ig ljusare, än jag, den trolösa! Min mor skulle kunna förlåta mig, menniskorna skulle kunna ursäkta mig — de skulle till och med berömma mig? — men jag, jag skulle fördöma mig sjelf.”
Gode Gud, hvilka ord?
”Inga böner mer — jag bönfaller derom, min mor!”
Men Wilhelm[1] har fem år varit borta. Under de första två skref han dig till; under de sista tre har du intet ord erhållit ifrån honom. Var lugn, min goda Emilia. Major Fabian är likväl en person, som i alla afseenden både till börd, utseende, karakter och rikedom kan mäta sig med hvem, som helst. Du är tjugutre år, och — tillåt din mor att säga, hvad jag ber dig icke missförstå — du bör nu sätta det aktningsvärda framför allt annat i verlden. Och kärleken? nåväl, hvarföre skulle du icke äfven kunna älska en man, som major Fabian? Jag kan icke inse något grundadt hinder för knytande af det innerligaste förhållande emellan tvenne så rena väsenden, som hans och ditt. Din far är död, mitt barn; jag måste således ensam råda dig. Framfor allt, Emilia, var klok. Jag ber dig: blott en enda gång, blott denna gång, var förnuftig. Jag bestrider alldeles icke Wilhelm sina förtjenster, och att äfven han var en förträfflig yngling. Han har rest till Brasilien. Det Kr möjligt, att han der gjort lycka; någon gång i verlden skall han väl återkomma. I Brasilien finnas diamantgrufvor, säger man. Jag vill icke neka det. Det är möjligt, att han i Columbien, i någon af Bolivars stater, vid sjelfva Rio de la Plata, genom sin tapperhet svingar sig upp till en plats, anstår hans namn och hans börd. Men — jag säger — allt detta utgör dock endast möjligheter. Major Fabian är deremot en verklighet, en solid verklighet. Och jag frågar dig uppriktigt: har det varit rätt gjordt af Wilhelm, att i tre hela år icke låta dig få en enda bokstaf till underrättelse om hans tillstånd?
Fröken Emilia fortfor ett ögonblick försänkt i melankolisk tystnad. Hon hade släppt grefvinnans hand. Hastigt fattade hon den åter och utbrast, likasom väckt till lif genom en ingifvelse. ”Och min mor tror då fullt och fast, att major Fabian är en så ädel, en så fullkomligt aktningsvärd man?”
Utan tvifvel, mitt barn. Huru kan du sätta detta i fråga? Du har sjelf utan svårighet kunnat bedöma honom under denna tid, som han gjort dig sin uppvaktning; och — du vet — han kommer äfven till oss i eftermiddag, för att få ett slutligt svar på sin förnyade bön, sedan han en gång nödgats emottaga ditt afslag.
”Jag skall undersöka, jag skall utforska: ja, jag skall!” hviskade fröken Emilia, meden ännu högre blekhet utbredd öfver sitt anlete. ”Visar han sig — som han bör dervid, så —
Godt. Du lofvar då, att med mera vänlighet, mera innerlighet, skulle jag säga, emottaga honom nu, än förr?
”Jag lofvar ingenting. Men är han en så aktningsvärd man, som min mor säger, så — få se.”
Ah, utom all fråga.
”Låtom oss då icke vidare tala i detta ämne nu, om min mor älskar sin stackars Emilia?”
Grefvinnan log och teg. Samtalet öfvergick till andra föremål, och man åtskiljdes.
På eftermiddagen, redan tvenne timmar före den vanliga emottagningstiden, inträdde grefvinnans kammartjenare och anmälde herr majoren.
Grefvinnan tyckte väl, att han kom något tidigt, men föreställde sig lätt skälet. Major Fabian inträdde: en kraftfull gestalt i sina bästa år, eller litet deröfver; och som ännu till och med kunde kallas skön, i fall man icke redan hade själens innersta veck draperade kring någon annan. En knappt märklig claiming öfverföll fröken Emilia.
Men herr majoren, med en lätt bugning för henne i förbigående, vände sig till grefvinnan. Efter en helsning, som tillika innebar en ursäkt för en alltför tidig ankomst, öfvergick han till framställningen af en önskan. Han bad, att en gång få se fru grefvinnan och hennes dotter på sitt landtställe utanför staden, nyligen inköpt, ordnadt och möbleradt. Han ingick i en kort beskrifning öfver egendomen, hvilken, till och med hvad åker, äng och skog beträffade, alldeles icke var att förakta. Slutligen tilläde han, att vädret denna dag var så förtjusande, att det lockat honom till den djerfheten, att till och med just nu anlända med sin vagn, låta den hålla utanför grefvinnans port, och fråga, om han icke finge tillåtelse, att ledsaga henne på en promenad genast. Der- ute hos mig, slöt han, är i afton ett litet valdt sällskap af personer, som fru grefvinnan känner allesammans.
Grefvinnan fann ingen svårighet i att bifalla detta förslag, och fröken Emilia ansåg, att om majoren skred så långt, som till en förklaring derute på landet, så vore alltid stället, äfven der, att svara det hon föresatt sig.
Efter en liten stund rullade man af. Major Fabian var den mest förekommande. Att i ett vackert åkdon med sköna hästar skynda fram öfver de bästa gatorna i en stor stad, utgör redan ett nöje: att slutligen befinna sig utom staden, är dock en ännu bättre himmel. Landet stod denna årstid blomstrande i sitt rikaste behag. Vägen krökte sig genom lundar och skogar, der en och annan tokrolig vind susade på försök emellan några af de spädaste grenarne. För öfrigt herrskade fullkomligt lugn. Alla äldre, större träd, med sina allvarsamma qvistar förmådde ej rubbas af så svaga luftvågor. En aromatisk aftonånga ifrån blommor och gräs höjde sig i en osynlig sky från jorden. Snart flydde den sista skogen bakom de åkandes vagn; utsigten öppnade sig, ett fält vidtog, en lång allé mötte, och vid dess slut ett praktfullt landthus, utvisande egarens rikedom och fina smak.
Fröken Emilia besåg allt med en ofrivillig suck.
Man steg ur vagnen.
Icke utan en glad öfverraskning inträdde grefvinnan i en så täck boning. Hon hade under den tid, bekantskapen med major Fabian egt rum, hyst de fördelaktigaste begrepp om hans personliga företräden; men att han tillika besute nog af denna verldens goda, för att kunna köpa det sköna Sans-souci, hvartill de nu anländt, och hvars salonger hon såg i den elegantaste och tillika enklaste stil öppna sig för hennes ögon, det var mera än hon väntat. En flamma af ganska ljus dager gick genom hennes känslor, vid tanken på en sådan måg. Blott en droppa af smärta göt sig i fantasiens pokal, vid föreställningen om möjligheten af en ännu fortfarande vägran ifrån Emilias sida.
Man såg sig snart omgifven af ett litet sällskap förtroliga vänner ifrån staden, alla tillhörande grefvinnans vanliga cirkel.
Emot skymningen spatserade man i små afdelningar genom trädgården. Man nalkades parken. Major Fabian hade erhållit fröken Emilias arm, och vände sig till några mindre besökta gångar. Grefvinnan varseblef detta utan missnöje.
Efter en stund blickade fröken omkring sig och fann sig alldeles ensam med majoren. Ännu en vändning kring några höga hagtornshäckar, och hon märkte framför sig en pavillon, alldeles ny, efter hvad man lätt kunde se; byggd likväl i den byzantinska stilen. Majoren, som önskade visa fröken Emilia sina anordningar, sitt lilla ”landtbibliothek” derinne, och rådfråga hennes smak öfver ett och annat, bad henne stiga in. Hon gjorde det utan tvekan.
Inne i pavillonen stod en soffa. Framför fönstren helsade blomrika camelier, och, betydelsefullast af allt, en hög passionsblomma i fullt flor, stående i en svart vas.
”Min fröken! jag behöfver icke säga afsigten, hvarföre jag vågat denna promenad, och hvarföre jag sökt —” började majoren. Han fortsatte med en högsint mans hela förtroende till den goda sak, hvarför han talar, att utveckla skälen till den förnyade bön, han gjorde om hennes hand. ”Det Nej — det, som jag dock hoppas, icke alldeles afgörande afslag — jag en gång förut nödgats höra, har icke afskräckt mig ifrån, att åtminstone våga visa hurudan den boning är, jag har att bjuda på, i fall den högsta lycka skulle skänkas mig.”
Fröken Emilia såg på major Fabian med rörelse. Hon stod oviss ett ögonblick; men snart, med en beslutsamhet, som öfvervann allt, yttrade hon: tillåt mig en öppen förklaring!
Majoren förde henne till soffan, och de satte sig. ”Jag väntar min dom ifrån sköna läppar,” svarade han.
Ännu en gång tycktes hon behöfva göra våld på sig, och sade derefter, med handen sakta hvilande på majorens arm, med blicken varmt riktad i hans öga: jag, jag skulle ej till maka kunna taga någon, för hvilken jag ej hyste den oinskränktaste, den fullkomligaste aktning.
Majoren teg, litet förvånad öfver denna början.
Emilia fortfor: jag — jag skulle icke för herr majoren kunna fortfara med den djupa aktning, jag hittills hyst, om —
”För Guds skull säg ut!”
Om herr majoren fortfar, att vilja hafva mig till sin maka. Ty, förstå mig! jag skulle icke handla rätt, om jag bifölle, att blifva herr majorens. Således — om herr majoren det oaktadt toge mig, mig, en person, hvilken uppfört sig orätt, så skulle ju herr majoren derigenom sjelf handla emot hvad det aktningsvärda kräfde? Och huru skulle jag då kunna fortfara i min aktning för herr majoren?
Fabian runkade, smått leende, på hufvudet öfver dessa ord, hvilka mer liknade spetsfundigheter, än ett känslofullt sinnes uttryck. ”Alltsammans synes då hvila på det,” inföll han, ”att det egentligen är fröken Emilia, som anser sig göra illa genom att taga mig; och sedan är det jag, som i min ordning uppförde mig klandervärdt, derest jag förenade mig med en person, som i det nyssnämnda afseendet handlat oförsvarligt? Haka! är det icke så? Den- na cirkel i framställningen är sinnrik och vacker, men icke smickrande för mig.”
Jag visste, att jag skulle sätta herr majorens godhet i en svår frestelse att öfvergå till vrede, då jag yttrade tankar, som låta så förnärmande. Men jag hoppas på förlåtelse?
Han kysste hennes täcka hand, hvilken hon sakta drog tillbaka.
”Säkert,” fortfor hon, ”har min mor underrättat herr majoren om den äldre förbindelse, jag redan knutit?”
Med Wilhelm —?
”Herr majoren känner således allt?”
Min fröken, låt mig tala utan omsvep. Wilhelm * * utgör en af mina äldsta, varmaste bekantskaper. Hans resa till Brasilien, för fem år tillbaka, smärtade mig mycket. Men frånvaron utplånar många veck på hjertats duk.
”Icke alltid!”
Fabian såg på henne med en blick, hvars hemlighetsfulla mening ej var lätt att utforska. Fröken Emilia! fortsatte han, jag har af fru grefvinnan hört omtalas denna bekantskap emellan min lyckliga vän och fröken sjelf. Men, att det var en knuten förbindelse, visste jag i sanning ej?
Hvad manar herr majoren?”
Jag vet icke.
”Missförstå mig ej. Emellan Wilhelm och mig kom det icke en gång så långt, som till förlofning. Blott ord voro vexlade oss emellan; men ord, som uppblommat ur våra tankars renaste sanning. O herr major, jag skulle vara den mest föraktliga, om jag glömde honom och hvad han sagt till mig. Ingen hörde oss. Blott min mor lick del af våra tankar. Men ”minnet är själens ängel” så var det sista han sade till mig, innan han for: ”få se, Emilia! om du bevarar den för min rakning?” Jag såg honom fara! I min enslighet, i min mors kabinett, der vi sist samtalade, svor jag — ingen mer än Gud hörde mig — men jag svor min egen själ den troheten, att icke låta dess bästa blomma få vissna.”
Fabian steg upp. En tår glänste under hans ögonlock; han bad fröken Emilia följa sig till ett inre rum. Hon gjorde det.
Ej utan ett märkbart våld på sig sjelf, började han åter. Min fröken! jag har ett svårt, ett grymt uppdrag att verkställa. Men var öfvertygad likväl —
Emilia såg på honom med en skymt af förundran. Hon nalkades dörren för att, i värsta fallet, ega en undflygt.
Jag förstår allt, fortfor han hastigt och qvarhöll henne. Åf fru grefvinnan, er mor, var jag fullkomligt underrät- tad om den outsläckliga kärlek, min fordna vän njöt af fröken Emilia. Jag skulle sjelf förakta mig, som den största niding, om jag vågat lägga en kall hand emellan så varma sinnen. Men hör hvad jag vet!
Emilia studsade.
Nödvändigheten fordrar, att jag uttalar det sorgliga. Wilhelm är icke mer. Redan för två och ett halft år sedan stupade han för en kula i en drabbning vid Montevideo emot den beryktade diktatorn Francia. Min fröken! jag hade ej velat underrätta er härom, för att ej förkrossa er. Men aldrig skulle jag hafva sökt lyckan att blifva min väns efterträdare vid er sida, om jag icke känt omöjligheten för honom sjelf, att någonsin få njuta den.
Emilia reste sig småningom och endast med stor svårighet ur den vanmakt, hvari hon var nära att falla. ”Död? död?” hviskade hon.
Fabian tryckte hennes hand med en känsla, som nu helt och hållet blott var den sörjande vänskapens.
Men, utan att med den minsta rörelse trycka denna hand tillbaka, fortfor Emilia till sig sjelf: ”Död? jag är då så mycket mera hans maka. Andar i det höga, i det trogna lifvets hemvister! hören mig: ingen, ingen på jorden skall jag tillhöra mera nu.”
Fabian betraktade henne. Det utgjorde en förtjusning, som gränsade till bestörtning, att se henne i detta ögonblick. Han hade någon gång hört talas om en sådan kärlek, men med möda trott derpå. Man gjorde ett slag öfver golfvet, kom tillbaka, tryckte handen emot sin panna och sade: fröken Emilia! det är med en rysning, hvars namn jag ej kan uttala, som jag måste tillägga någonting. Men sätt er, min fröken!
Han förde henne till en fauteuille vid närheten af en dörr, som gick in till det lilla bibliotheket.
Jag tvekar, om jag icke hellre borde tiga, fortfor han. Det är förfärligt, att sönderslita ett så skönt nät, som det illusionerna bundit omkring oss. Men — verlden har fordringar på oss; vi måste uppfylla pligterna äfven emot den. Fröken Emilia får icke förgås, får icke vissna bort, lik en i förtid afplockad ros. ö, min fröken! läs detta bref ifrån Rio Janeiro.
Han räckte henne ett papper, som han hastigt hemtat ut från en af lådorna under bibliothekets fack. Hon ögade deri, sjönk utan medvetande ned emot fauteuillens karm, och en dimma lade sig öfver hennes ögon.
Fabian vågade taga hennes hand för att återkalla henne till lifvet. När hon, med en brusten blick emot taket, svårmodigt ännu en gång höjde sitt hufvud, sade han: min fröken ser häraf, att det var för att skona er, jag sade Wilhelm vara död. Jag ansåg detta lindrigare, ljufvare, bättre för ett hjerta, så himmelskt vekt.
”Vekt! vekt? Nej, det är icke vekt i denna stund. Det är hårdt — det är kallt — det är dödt.”
”Oh Wilhelm,” fortfor hon med svagare röst: ”du är då icke död? men — — du är förenad — med en annan?”
Fabian drog sig af vördnad för sorgen litet undan. Han smög sig in tillbaka i bibliotheket. Men hon fortfor för sig sjelf:
”Det må du hafva gjort. Wilhelm! du må hafva låtit Minnets helgedom fly ur din själ. Jag är då intet — intet för dig mera? Men jag skall icke göra så, som du: ach, jag kan det icke. Du skall lefva evigt i hjertat hos mig; och det, som du var, det är, och det skall vara odödligt hos mig.”
Hon sammanknäppte sina händer, förde dem mot sin panna, nedsjönk likasom i en hänryckt bön och hviskade: ”Dig glömmer aldrig jag. Och ingen, ingen skall jag tillhöra nu, hvarken på jorden eller hos Gud mera, då jag icke fick dig.”
I detta ögonblick låg en gestalt vid hennes fötter. Dess sänkta, lockiga, sköna hufvud stödde sig i hennes knä; och med sina armar omslöt han henne.
Major Fabian steg också nu ut ur bibliotheket, efter sin upptäckta vän; och han såg triumferande på fröken Emilia, som så lyckligt genomgått det farliga prof, hvarpå hon blifvit satt. ”Du har segrat, Wilhelm !” utbrast han, ”låt nu också se, att du kan vinna förlåtelse för din grymhet.
Men Fabian ville icke vidare störa de lyckliga, som måste hafva så mycket att säga hvarann. Han gick bort ur pavillonen, för att söka grefvinnan och föra äfven henne hit.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Efter en liten stund, sedan den första öfverraskningens känsla gjutit sig tillsammans med hjertats öfriga glädje, utbrast fröben Emilia: ”Wilhelm, när jag tänker på alla faror, på alla otaliga äfventyr, för hvilka du under dessa år måtte hafva varit utsatt! Du har varit i Amerika? till och med i Södra Amerika! Der finnas ju krokodiler i Amazonströmmen? Alligator tror jag man der hallar ett sådant hiskeligt vidunder? Och nu, Wilhelm? har jag dig verkligen åter här? Kan det vara sanning?”
Faror? svarade han och såg på henne. Krokodiler? Ja, Emilia, jag vill berätta dig en händelse, som i sanning var nära att kosta mitt lif.
”O Gud?”
Jag har varit i kamp med en fasansfull krokodil.
”Hu!”
Du har ju sett sådana afbildade? Det är någonting förskräckligt. Svartgula fjäll, likt ett kopparpansar öfver hela kroppen: käkarne flera alnar långa, och fullsatta med otaliga hvassa tänder: ögonen dock värst af allt! ettergröna, med en blick så genomträngande som dolkstygn.
Emilia satte händerna framför sig, likasom till försvar. Hon tyckte sig hafva det fasliga odjuret midt framför sig.
Gudskelof, det är förbi, sade Wilhelm och tryckte henne i sina armar. Det var min enda stora fara i den nya verlden; och den är öfverstånden.
Hon såg på honom med en sällhet utan namn. I detta ögonblick tillät hon honom en kyss.
Wilhelm fortfor. En svart tanke stod för mig i Amerika en gång. Jag var så säker på din trohet, Emilia. Under fem år föll mig ej det ringaste in. I början af det sjette satt jag, en skön majafton, i ett samqväm. Jag talade vid en af mina från fäderneslandet nyligen ankomne landsmän. Jag hade gifvit honom del af mina öden: vi hade till och med blifvit så förtroliga som bröder. Jag berättade honom den framgång, jag omsider vunnit: de lyckliga omständigheter, jag efter fem års strider såg mig uti: jag förtrodde honom slutligen min lyckliga kärlek. Han afbröt mig med ett dystert flatskratt. ”Trohet?” utbrast han: ”trohet af en flicka? Nå ja, vi måste förlåta dem; ty när visa väl vi, män, mera af det slaget emot dem? Fyra år kan trofastheten stå bi; men fem? Jag håller vad med dig,” utropade han och sprang upp, ”att du icke eger någon fästmö hemma mera, som du kan kalla din. Skulle hon också ännu tänka på dig, så är det endast, emedan ingen annan infunnit sig, som himmelskt frestat henne. Märk väl hvad jag säger: frestat henne himmelskt; ty just derpå hänger det,” slutade han med en slug och tillika förfärlig blick. En isande tanka genomfor mig vid hvad han sade. Han kommer ifrån mitt fosterland, tänkte jag, och vet måhända mera, än han med ännu ytterligare ord vill förklara. Det är kanske icke blott en allmän, dyster erfarenhet han velat måla. Ett tvifvel, o Emilia, uppreste sig för mina ögon. Ser du! det var den grymma krokodil, hvarom jag talat: det var den, som anföll mig med vildt hotande, med mörkt, förskräckligt gap.
”Himmel, hvad hör jag?”
Jagad af detta vidunders ettergröna blickar, var det som jag ingen ro hade i Brasilien. Jag slet mig från alla band i mitt nya land. Jag ilade hem öfver hafvet. Det öfriga vet du! Dödt ligger det hemska vilddjuret nu för våra fotter, Emilia: försvunnit har krokodilen. I denna stund finnes ingen fara mer för mig: och ingen för dig.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Major Fabian hade under tiden genomträngt trädgårdens löfomskuggade gångar, för att träffa grefvinnan hos det öfriga sällskapet. Han fann henne slutligen, och han bad henne om ett ögonblicks samtal.
Sedan de kommit på en af gångstigarne, der ingen såg dem, upptog han en ring, fullsatt med blixtrande, brasilianska diamanter af det klaraste vatten. Han bad att få fästa den på hennes finger.
Grefvinnan såg frågande på sin major. Hon tycktes begära en förklaring.
”Jag har haft en svår befattning att utföra,” svarade han. ”Jag har lyckats; eller, rättare sagdt, det är icke jag, som har lyckats. Kärleken, den sanna, odödliga, verkliga troheten, har firat sin triumf. Tag denna ring, min grefvinna! Den är nyligen kommen öfver hafvet ifrån Brasilien. Er blifvande måg ber er, genom mig, emottaga den såsom en underpant af den djupaste vördnad. För öfrigt bör jag nu icke längre hålla hemligt för er, att det icke är jag, utan han, som är egaren till hela denna vackra gård; ehuru han icke velat visa sig, förrän han förut gjort sig fullt förvissad, huruvida han ännu egde ett rum qvar i er dotters hjerta, då han hörde, att de bref, han skrifvit på de sednare åren, icke så rätt framkommit, som de bort.”
Grefvinnan kunde icke dölja sin förvåning. Hon besåg den dyrbara ringen, som i behag täflade med hennes eget finger, der den satt. ”Och det är då således Wilhelm — ?"
Låtom oss skynda, min grefvinna. Jag säger uppriktigt, att jag nästan blygs för det uppdrag, jag lät vänskapen förmå mig till; men jag var alldeles förvissad, att fröken Emilia skulle gå segrande igenom och gifva mig ständigt förnyade afslag. Min vän, Wilhelm, hade fallit i tvifvel om sin egen värdighet, att få behålla henne. Han ville erfara till hvad grad han kunde vara älskad ännu, om han vore det alls. Jag har upplefvat en skön anblick. Kom, min grefvinna, att sjelf blifva vittne dertill. Förlåt mig, om det är möjligt, för att jag vågat något sådant, som att anhålla om fröken Emilias hand, utan att hafva den ringaste mening dermed för egen räkning.
”Hvar har då Wilhelm varit under hela denna tid?”
Han har gjort en lycka, som motsvarade hans förtjenster. Han har icke blott stigit till öfverste i Boliviansk tjenst, utan äfven, sedan han återgått ifrån militärlifvet och lemnat republikens fanor, gjort sig till egare af en plantage inom Brasiliens gränsor, i trakten af Bahia. Han är rik. Han är ärad. Men hvad vore han utan Emilia? Återkommen till fäderneslandet för en tid sedan, ville han spela ett djupt inkognito, för att utforska sina gamla vänner; och blott jag, såsom den äldste, egde hans förtroende om allt. Med hans penningar, men under mitt namn, så länge, är denna gård inköpt, för att utgöra hans Arcadien, medan han vistades i sitt land. Framför allt ville han se bevis på sin lycka eller olycka hos er dotter; och han bodde under den tid, jag varit en så bedröflig friare, härute i en pavilion, endast sysselsatt med sitt bibliothek. Vi skola gå till detta lilla hem, der han under några veckor, delade emellan hopp och fruktan, dagligen ifrån min mun hörde berättelsen om fröken Emilias och hennes mors skönhet. Han har lefvat häraf.
”Hvilket infall? hvilket lefnadssätt?” utbrast grefvinnan. ”Sådant hade kunnat slå illa ut.”
Icke emot mig, svarade majoren, med en ganska anspråkslös vändning. En friare, som jag, kunde ej räkna på annat än afslag.
”Det begriper jag icke!” utropade grefvinnan hastigt och kanske nästan för oöfverlagdt. ”Uppriktigt sagdt,” fortfor hon med en mera återhållen ton: ”jag kan verkligen icke inse något skäl, att hafva ansett afslaget så säkert.”
Åh — min grefvinna! betrakta mig blott ett ögonblick. Skulle jag väl kunna vara värd ett fruntimmers ynnest?
”Men — i sanning —”
För öfrigt är jag ju ej så obetydligt äldre än fröken Emilia, om också vid äktenskaps afslutande denna skillnad stundom kommer mindre i fråga. Hvad är också min förmögenhet?
”Ganska betydlig, om jag skall tro ryktet.”
Nå, det må vara, min nådiga grefvinna, att, ehuru jag icke är rätta egaren till den gård, der vi nu befinna oss, jag likväl besitter tvenne gods i —ie, icke långt ifrån grefvinnans egna utarrenderade hemman. Men oförställdt taladt: på allvar vågar jag icke fria till någon — nej, icke till någon. På skämt eller för en annans bästa kunde jag några veckor göra det.
”Och det skulle aldrig någonsin i det förflutna hafva händt herr majoren, att för egen räkning försöka en så oerhörd djerfhet, som att — —.” Grefvinnan afbröt sig med ett småleende.
Bet är visst, inföll han, att jag burit en hemsk, en nästan för långt drifven rädsla för att misslyckas. Det har troligen kommit af högmodet hos mig, att icke vilja se mig förkrossad.
”Men skall man då verkligen alltid misslyckas? Man bör icke vara högmodig. Det är icke rätt.”
Säg mig — säg sjelf, hvad min grefvinna tror? Skulle det för mig kunna vara en tillåtlighet, att verkligen drista vända sig till — någon?
En lätt rodnad smög sig öfver den vackra enkegrefvinnans kinder. Hon svarade väl ingenting, men lät dock majoren trycka den sköna hand, der den brasilianska diamantringen redan satt så förtroligt.
Efter ett ögonblick föll det majoren in att säga: hör då, min grefvinna, en liten saga. Jag har ej sagt full sanning, när jag berättade, att denna ring var skickad ifrån min vän; ehuru jag visst är öfvertygad om, att äfven han skulle hafva tryckt den på grefvinnans finger, om blott — men han hade nu så mycket att säga fröken Emilia. I sjelfva verket var ringen min. Från Brasilien är den visserligen. Min vän har skänkt mig den. Men då jag nu öppet bekännt, att den i detta ögonblick kom ifrån ingen annan än mig, kan jag ändock få hoppas på tillgift för hvad jag dristat? Kan ringen få sitta der den är?
”Låtom oss skynda till pavillonen! till våra barn!” hviskade hon, och återlemnade icke ringen.
De gingo.
I pavillonen sprang Emilia sin mor till mötes, och hon förde vid sin sida den återfunne. Fem års resor i de länder, som solen älskar, hade brynt hans kind. De utståndna farorna hade gjort honom manligare; de många segrarne, om möjligt, ännu vackrare. Grefvinnan stadnade ett ögonblick förtjust framför en så intagande bild. Grefve Wilhelm kysste hennes hand med återseendets hela glädje.
Under djup rörelse vände sig grefvinnan till sin dotter och sade: ”du har haft rätt, min Emilia! Med mod och ståndaktighet försvarade du vår själs hästa helgedom: troheten och hågkomsten. Du har blifvit belönad. Det brukas ej vanligen, att en mor ber sin dotter och säger: förlåt mig! Men jag går ifrån bruket, och gör det ändock. O Emilia, tack! Huru mycken lycka i dag?”
Emilia stod tyst, men med ett strålande uttryck af tacksamhet emot sin mor sjelf.
”Nu, mina barn,” sade grefvinnan, ”är det nog af den stumma, öfverflödande känslan. Låtom oss med munterhet utvexla frågor och svar öfver så mycket oförväntadt.”
Grefve Wilhelm omfamnade sin blifvande svärmor, och sedan han med några ord redogjort för sin resa, förklarade han sitt nöje öfver den lycka och helsa, hon säkert måste hafva njutit under dessa förflutna fem år, då han ej i hennes utseende kunde spåra den ringaste förändring, om icke snarare den, att hon i dag tycktes honom föryngrad, emot för då han for. Hon såg alldeles ut att blott vara sin dotters äldre syster.
Hon svarade ej på denna artighet, men kastade ett gladt öga på major Fabian.
Denne upptog tråden. Han vände sig till sin yngre vän och sade: ”har du i dag sinne för någon annans sällhet, än din egen, så tryck min hand och lyckönska mig. Ja, se hit! gör stora ögon! Om du, i förargelsen att icke kunna förvandla mig till en lottlös man, ej längre vill kalla mig broder, så benämn mig så gerna — far!”
”Fröken Emilia,” fortfor han, ”kan ni förlåta mig för hvad jag tillåtit mig, så utplåna all tanke på mig såsom — det jag aldrig var. Jag begär icke en gång er vänskap, jag bönfaller blott om nöjet att få vara er —”
Låt det blifva min omsorg, afbröt grefvinnan leende. Emilia skall hafva den största lätthet, att som sin älskade far innerligt vörda den, hvilken gifvit henne lifvet för andra gången, genom att återskänka henne sin första vän.
”Blott ett begär jag!” utbrast majoren.
Fröken Emilia såg på honom med ett varmt ögonkast, hvari dock låg mera högaktning, än vänlighet.
”Jag önskar,” fortfor han, ”att min fröken aldrig, såsom det stundom brukas, behagade kyssa sin far på hand; men i stället tillåta honom, att göra det med sin sköna dotters. Den faderliga vördnaden begär någon gång att få hafva det så.”
Vi skola tala mera härom en annan gång, sade grefvinnan med en skämtsam nick; till och med litet svartsjuka låg deri. Men nu, fortfor hon, måste vi oförtöfvadt gå till det öfriga sällskapet, att för gästerna framställa deras egentliga värd.
”Och,” slöt majoren, ”bedja dem deltaga i firandet af tvenne förlofningar på en gång, af hvilka de ej väntat sig någondera. Men så går det, när menniskor komma tillsammans för att tillbringa en ljuf afton: man vet aldrig hvad som kan hända, eller huru det slutar. Mycket sammanknytes genom minnet ur fordna tider, som ingen mera tänker på, ingen anar. Hvem är det då, som fogar allt så hemlighetsfullt, och ändock så väl, för oss? Det är själarnes ängel.”
Trenne år derefter se vi oss i samma rum, samma pavillon. Ännu skönare camelier utbreda sina blommor vid fönstren: en ännu högre passiflora thronar i den svarta, stora vasen.
Emilia fann sig här i sitt käraste hem. Hon hade en dag återfunnit den förlorade vid sidan af denna soffa. Och gref Wilhelm dröjde ingenstädes med mera behag; ty här såg han oftast nu vid Emilias fötter sin lilla tvååriga dotter. Angelica lekte med de fransar, grefvinnan knöt; hon log och andades på de eterneller, mamma målade på sitt hvita sammet.
Wilhelm och Emilia buro ej så ofta det förflutna i sin hågkomst nu. Hade då Minnet flygtat? Hade det kanske en gång blott bestått i ett moln utan namn?
Nej. Minnet hade förvandlat sig. Det var icke nu en känsla. Det hade tagit gestalt, stigit ned på jorden, blifvit en menniska sjelf. Angelica var detta väsende, som förut sväfvat i tankarnes verld allenast.
När den lilla dottern satt på Emilias knä, och den unga grefvinnan skämtade med sitt barns lockar, var det på Wilhelm hon tänkte. Och när han tog Angelica på sina armar, kysste henne och såg på sin maka, sade han: ”detta är nu våra själars ängel!”
- ↑ Den bortreste Grefvens familjnamn anse vi ej vara att utsatt.