Leksaksindustrin föddes i det europeiska 1700-talet. Urbanisering, industrialisering och den nya borgarklassens framväxt var avgörande faktorer för såväl tillverkningen av leksaker som för behovet.
Visst hade det funnits saker för lek sedan forntiden, till exempel bollar, kulor och enkla dockor. Men det var först i modern tid som man började att massproducera leksaker. Leksaker blev marknadsprodukter, där rationella tillverkningsmetoder och kraftfull reklam blev viktiga inslag. Industrisamhällets och det borgerliga idealets 1800- och 1900-tal födde också en ny syn på barn. Från att ha betraktats som små vuxna som främst så smidigt som möjligt skulle integreras i vuxenlivet gavs barndomen egenvärden. Och denna värld skulle fyllas med pedagogiskt riktiga saker för lek. Nu dög inte pinnar och kottar.
Den europeiska leksaksindustrins guldålder varade fram till andra världskriget. Nu i slutet av seklet är det fabrikerna i Asien, oftast ägda av amerikanska koncerner, som levererar det mesta av till leksaksbutikerna. Branschen har alltid varit stenhård och extremt trendkänslig. Trots detta har påfallande många leksaker klarat svängningarna. Samma föremål återkommer år efter år, om än i nya former.
Följ med på en tur in i den historiska leksaksbutiken, en vandring bland små saker och storskalig produktion.
Krigslek. I skildringar av folkliv och sedvänjor under 1600-talet kan man hitta barnens lek beskriven, men knappast några fabricerade leksaker. Vid sidan av bollar och enkla dockor är det främst när de leker krig som barnen rustas med det vi i dag skulle kalla leksaker: lansar, svärd och fanor i miniatyrformat.
Konstskåp. Gustav II Adolf fick ett så kallat konstskåp i gåva av staden Augsburg 1632. Det hade tillverkats ett år tidigare på uppdrag av den berömde diplomaten, köpmannen och konstsamlaren Philipp Hainhofer. Konstskåpen kan sägas vara föregångare till dockskåpen. Men de var inga leksaker utan exklusiva statusföremål. De var heller inte avsedda för kvinnor. Här återgavs den manliga världen i miniatyr: konst, natur, kultur. Konstskåpen var ett ”mikrokosmos”, en dokumentation av världen att både roas och ta lärdom av.
Leksaker är ett ord som vi för första gången hittar år 1729, i en text av den berömde fysikern Anders Celsius. Ordet används i betydelsen ”mekanisk leksak”.
Välsorterade leksaksaffärer, ”leksaksmagasin”, blev tidigt industrins förlängda arm till konsumenten. År 1878 startade en sedermera berömd stockholmsbutik sin verksamhet: Claestorpsboden. Den låg först i gamla operahuset men hamnade så småningom på Birger Jarlsgatan. Hit levererade bland annat Gemla stora mängder leksaker. Affären lades ner 1973.
Efter franska revolutionen såldes leksaksgiljotiner med tillhörande adelsdocka.
Leksaksstaden. Sedan 1500-talet hade man tillverkat ”kramvaror”, billiga småsaker, i Nürnberg. År 1861 fanns det här 261 företag som tillverkade främst metalleksaker, till exempel tennsoldater och mekaniska bilar, tåg och ångmaskiner. Man exporterade till hela världen, suget var enormt. Ett av de största företagen var Gebrüder Binge, med som mest över 5 000 anställda!
Urverk. Vid mitten av förra seklet lanserades en rad mekaniska leksaker. Den franska firman Bontemps tillverkade eleganta figurer med kläder av tyg som dolde fjäderdrivna verk liknande dem som fanns i klockor. Mot slutet av 1800-talet började man massproducera mekaniska leksaker.
Teddybjörn. År 1880 startade tyskan Margareta Steiff tillverkning av mjuka djur av hög kvalitet. I början av 1900-talet lanserade företaget en mjuk brun nalle på en leksaksmässa i Leipzig. En enda uppköpare var intresserad, en amerikan som beställde 3 000 nallar. En av 1900-talets stora leksakssuccéer hade fötts.
Svenskt trä. Gemla Leksaksfa- brik i Småland började tillverka leksaker i trä 1866. Företagets grundare var Alexis Westerdahl, kallad ”den svenska leksaksindustrins fader”. Gemla växte snabbt och utvecklade en rad olika träleksaker. På 1880-talet innehöll Gemlas prislista 244 föremål, alltifrån ”No 1 Akrobat” till ”No 244 Ärtbössa”. Träleksaker har sedan 1800-talets mitt varit Sveriges främsta bidrag till den internationella leksaksmarknaden.
Varumärket. Inte långt från Gemla, i Osby i norra Skåne, startade 1884 det som så småningom blev företaget Brio (”Bröderna Ivarsson i Osby”). Förutom egen tillverkning var Brio även en viktig importör av leksaker och andra artiklar för barn. Brio är i dag ett mycket välkänt företagsnamn, och just förmågan att bygga starka varumärken kännetecknar alla de framgångsrika leksakstillverkarna, i Sverige och utomlands.
Eltåg. Eldrivna leksaker är äldre än man tror. Redan på 1890-talet kom modelltåg vars banor kunde anslutas till elnätet.
Babyface. Tyskland var först med att masstillverka dockor som skulle passa flickor. I Armand Marseilles fabrik i Sonneberg arbetade vid sekelskiftet 500 personer, och alla sysslade enbart med att tillverka dockhuvuden i biskviporslin. Det var vid denna tid dockorna bytte anletsdrag: från att ha varit miniatyrer av vuxna kvinnor ändrades dockorna och fick småbarnsansikten.
Tung produkt. Svenska företag har haft märkvärdigt svårt att slå sig in på marknaden för leksaker i metall. Åren 1927–38 tillverkade dock Skoglund och Olson (Seto) i Gävle leksaksbilar i gjutjärn. Idén kom från USA och det var inga småsaker: en brandbil i sortimentet var till exempel 45 centimeter lång. Hyresvärdar lär ha klagat på de stora leksakerna, golven tog skada när barnen tappade dem. I dag är Seto-bilarna eftertraktade samlarobjekt.
Kul. Micki Leksaker etableras som leksakstillverkare. Platsen är Gemla, där den gamla leksaksfabriken med ortens namn är på nedgång. Premiärprodukten var en figur uppbyggd av målade kulor, ”Micki-Kul”, och de nystartade Epa-varuhusen blev försäljningskanalen.
Bilar, bilar, bilar. Storbritanniens leksakstillverkning hade länge legat i skuggan av den tyska. Men efter de båda världskrigen, som drabbat Tyskland hårt, blev brittisk leksaksindustri en kort tid ledande. 1947 skapades till exempel företaget Lesney som några år senare lanserade varumärket Matchbox. Under detta namn såldes små leksaksbilar, paketerade i aptitliga askar och numrerade för att uppmuntra och underlätta samlandet. På 1960-talet rullade 5,5 miljoner bilar ut från den engelska fabriken – varje vecka.
Platssuccé. Lego (namnet kommer av det danska ”leg godt”) hade börjat tillverka träleksaker på 1930-talet. Strax efter andra världskriget hade man köpt in en maskin som kunde producera plastleksaker och 1957 introducerades det som skulle bli en gigantisk framgång: legobiten i plast. I dag tillverkar Lego byggbara system med olika varumärken för såväl små som stora barn.
Dyrgrip. En teddybjörn från Steiff-fabriken klubbades 1985 på Sotheby’s i London för 580 000 kronor.
Big business. Vid mitten av 1990-talet såldes leksaker för omkring 170 miljarder kronor per år i USA. I Sverige är summan drygt 3 miljarder kronor. Elektronik som TV- och dataspel står för ungefär en fjärdedel av försäljningen. 85 procent är importerat. Leksaksbranschen oroas av vår låga nativitet – det ger tydligt utslag i vikande leksaksförsäljning några år senare.
USA+Asien = sant. USA och Östasien dominerar sedan några decennier leksaksmarknaden, inte sällan i allians. Den amerikanska underhållningsindustrin lanserar produkter som tillverkas i Japan eller Kina. 1998 tar sig samarbetet mycket tydliga uttryck när Disney lanserar den fiktiva – kinesiska! – hjältinnan ”Mulán” som film och leksaksfigur samtidigt. Idén från USA, tillverkningen i Kina. Andra exempel på kombinationen USA-Asien är de kinaproducerade leksaksfigurer som följer med barnmenyn hos snabbmatskedjan McDonald’s.
Datorlego. Lego-koncernens chef Kjeld Kirk Kristiansen avslöjade tidigare i år att den danska leksakstillverkaren planerar att sälja byggsatser med elmotorer styrda av mikroprocessorer som kan programmeras via hemdatorn. ”Barn frestas av andra möjligheter i dag, de växer upp snabbare”, konstaterar Lego-chefen i en tidningsintervju. Byggsystemet i plast konkurrerar inte längre med träklossar eller plåtbilar.
Johan Silvander är antikvarie på Nordiska museet i Stockholm och i höst aktuell med boken Ting för lek och tanke – Leksaker i historien, skriven till-sammans med etnologiprofessor Bo Lönnqvist, Jyväskylä.
Magnus Bergsten är redaktionssekreterare för Populär Historia.
