(Translated by https://www.hiragana.jp/)
Robert Musil - Wikiquote Hoppa till innehållet

Robert Musil

Från Wikiquote
Robert Musil, 1900.

Robert Mathias Alfred Musil, född 6 november 1880 i Klagenfurt i Österrike, död 15 april 1942 i Genève i Schweiz, var en österrikisk författare. Han är mest känd för verket "Mannen utan egenskaper" (tyska Der Mann ohne Eigenschaften), som räknas till 1900-talets främsta romanbyggen.

Mannen utan egenskaper (1930 - 1942)

[redigera]
  • Det vore intressant att veta varför man på tal om en röd näsa nöjer sig med den inexakta uppgiften att den är röd och inte frågar efter vilken särskild nyans den har, trots att detta med hjälp av våglängden vore möjligt att uttrycka på mikromillimetern, medan man i fråga om något så ofantligt mycket mera komplicerat som en stad där man vistas alltid vill veta exakt vilken stad det är.
  • Frågor och svar griper i varandra som kugghjul, varje människa har bara vissa bestämda uppgifter, yrkena är koncentrerade i grupper på bestämda platser, man äter under vägen, nöjena är förlagda till andra stadsdelar och i andra återigen står de torn där man finner hustru, familj, grammofon och själ. Spänning och avspänning, verksamhet och kärlek är noga skilda åt till tiden och omsorgsfullt avvägda efter grundliga laboratiorieundersökningar. Händer det att man under någon av dessa sysselsättningar stöter på svårigheter, så låter man helt enkelt saken falla, ty vid tillfälle finner man något annat att ägna sig åt eller en bättre väg, eller en annan finner den väg, man själv tog miste om; det skadar inte alls, men det finns ingenting genom vilket den gemensamma kraften förslösas i så stor utsträckning som genom den förmätna föreställningen att man är kallad att hålla fast vid ett visst personligt mål. I ett samhälle, genomströmmat av krafter, leder varje väg till ett gott mål, bara man inte tvekar och överlägger för länge. Målen är uppställda på kort sikt, men också livet är kort och man avvinner det på detta sätt ett maximum av vad som är möjligt att uppnå, och mer behöver inte människan för att vara lycklig, ty det man uppnår formar själen, medan de önskningar som inte går i uppfyllelse endast gör den skev. I fråga om lyckan spelar det mycket liten roll vad man önskar sig; det enda som betyder något är att man får det. För övrigt lär zoologin att en summa av reducerade individer mycket väl kan utgöra ett genialt helt.
  • Om det är förverkligandet av en uråldrig dröm att kunna flyga och färdas med fiskarna, att borra sig väg under bergjättars mäktiga massiv, att sända budskap med gudomlig hastighet, se det osynliga och avlägsna och lyssna till dess stämma, höra döda tala, låta försänka sig undergörande, stärkande sömn, att med levande ögon kunna beskåda hur man kommer att se ut tjugo år efter sin död och att i skimrande nätter vara medveten om tusentals ting över och under denna jord, vilka ingen tidigare har känt till - om ljus, värme, kraft, njutning, bekvämlighet är människans urdröm, då är den moderna forskningen inte bara vetenskap utan ett trolleri, en ceremoni med utvecklande av hjärtats och hjärnans mäktigaste krafter, för vilken Gud öppnar det ena vecket i sin mantel efter det andra, en religion vars dogmatik genomtränges och bäres av matematikens hårda, modiga, rörliga, knivkalla och knivskarpa logik.
  • När man till exempel tycker att ett oljetryck är en mera konstfull prestation än en oljemålning, så ligger det en viss sanning i det, och den är lättare att bevisa än att van Gogh var en stor konstnär. Likaså är det mycket lätt och lönande att vara en kraftfullare dramatiker än Shakespeare eller en jämnare berättare än Goethe, och en utnött banalitet rymmer under alla förhållanden mer mänsklighet än en ny upptäckt. Det finns helt enkelt inga betydande idéer som dumheten inte skulle förstå att använda sig av, ty den besitter en allsidig rörlighet och kan iföra sig alla sanningens klädnader. Sanningen däremot har vid varje tillfälle bara en klädnad och en väg och befinner sig alltid i ogynnsam position.
  • Men underligt nog kallas det som hos boxaren betraktas som överlägsen sinnesstyrka för kyla och känslolöshet så snart det kommer till uttryck hos människor som inte kan boxas men känner böjelse för en upphöjd livsattityd. Det finns i själva verket ytterligare distinktioner av varjehanda slag i bruk för att man allt efter omständigheterna skall veta att iaktta och kräva ett allmänt eller personligt uppträdande. Om en mördare går sakligt till väga tolkas det som ett särskilt utslag av råhet. En professor som inte ens i sin hustrus armar kan släppa tankarna på ett räkneproblem blir ansedd som en snustorr gammal träbock. Hos en politiker som svingar sig upp utan hänsyn till de människor han krossar på sin väg bedöms det som gemenhet eller storhet allt efter den framgång han når, men av soldater, bödlar och kirurger däremot rent av fodrar man denna orubbliga fasthet som man fördömer hos andra. Man behöver inte gå närmare in på sens-moralen i dessa exempel för att frapperas av den osäkerhet som i samtliga fall leder till en kompromiss mellan ett sakligt korrekt och ett personligt korrekt uppträdande.
  • Ty vad gör man på yttersta dagen, då de mänskliga gärningarna väges på en våg, med tre avhandlingar om myrsyra, ja, om det så vore trettio?! Å andra sidan, vad vet man om yttersta dagen om man inte ens vet vad allt det dessförinnan kan bli av myrsyran?!
  • Ty det är de stunder då människan spinner vidare på en önskedröm om sitt utseende, vilken hon tanklöst har tagit upp efter den stora, sköna världens veckopress. Alla dessa brunbrända och muskulösa tennisspelare, ryttare och bilförare som ser ut att kunna slå de högsta rekord, fast de vanligen bara väl behärskar sin sak, dessa damer i stor toalett eller till större delen oklädda är inte annat än dagdrömmare och skiljer sig endast därigenom från de vanliga vakendrömmarna att deras dröm inte stannar i hjärnan utan samfälld tar form i fria luften som en fysiskt, dramatiskt och man skulle med tanke på mer än tvivelaktiga ockulta fenomen vilja säga ideoplastiskt gestaltad skapelse av massjälen.
  • [A]lla yrkesideologier är ädla, och jägarna till exempel skulle aldrig drömma om att kalla sig skogens slaktare, tvärtom vill de gälla för verkliga djurvänner och naturvårdare, alldeles som köpmännen omhuldar principen om en anständig vinst och även tjuvarna hyllar köpmännens gud, den förnäma och folkförenande internationella Merkurius, som sin egen. Skildringen av en verksamhet, sådan den framställes av dem som utövar den, är alltså inte mycket att fästa sig vid.
  • [A]llt detta hade varit en virvel av motsägelsefulla men nya andliga element, vilka hos honom väckte den tjusande föreställningen att han var född i rätt tid, en illusion som är ytterst betydelsefull, fast man senare naturligtvis inser att dess värde inte direkt ligger i dess sällsynthet.
  • Det fanns inflytelserika industrier, som den fotboll och tennis hade utvecklats till, men man tvekade ännu att inrätta lärostolar för dem vid de tekniska högskolorna. På det hela taget: vare sig det nu var salig slagkämpen och amiralen Drake som på sin tid införde potatisen från Amerika, varigenom det så småningom blev ett slut på den ständiga hungersnöden i Europa, eller det var den inte fullt så salige, högt bildade och lika stridslystne amiral Raleigh som gjorde det eller några namnlösa spanska soldater eller rent av den tappre skälmen och slavhandlaren Hawkins - det dröjde länge innan det föll någon in att för potatisens skull betrakta dessa män som mer betydande än exempelvis fysikern Al Schirazi, om vilken man bara vet att han har gett en rätt förklaring till regnbågen.
  • Nationella, kristna, humanistiska dygder hade hyllats i tur och ordning; den ena gången prisade man kromstålet, den andra godheten, än personligheten och än gemenskapen, i dag vinsten av en tionsdels sekund och dagen förut en lugn historisk utveckling: de skiftande stämningarna inom det offentliga livet beror i grund och botten på utbytet av dylika ledande föreställningar.
  • "[D]et finns en cirkel av frågor som har en stor omkrets och ingen medelpunkt, och dessa frågor lyder alla: 'Hur skall jag leva?'"
  • "Ingen människa vet ju, vilken av de många kringirrande hälfterna som är den av henne själv saknade. Hon fastnar för en som förefaller henne vara den rätta och gör de mest fåfänga ansträngingar att bli ett med den, tills det slutligen visar sig att det hela var ett misstag. Om ett barn blir följden av förbindelsen inbillar sig bägge hälfter under några ungdomsår att de åtminstone förenats i barnet; men detta är bara en tredje hälft som snart visar tecken till att vilja avlägsna sig så långt som möjligt från de båda andra för att söka efter en fjärde. Så 'halverar' sig mänskligheten fysiologiskt vidare, och den verkliga föreningen står lika fjärran som månen utanför sovrumsfönstret."
  • Människan vill hellre se sig själv som en tråd i Världsväven än som stående på denna matta, och man kan gott förstå att hon därifrån, när hon lite på efterkälken och därför bullersamt inträdde i sin materialistiska slyngelålder, fick med sig en luciferisk, nedvärderande trängtan efter själlöshet.