Klassisk kinesiska

	Klassisk kinesiska
	文言もんごん (wényán)
Talas i	Kina, Taiwan, Japan, Korea och Vietnam
Antal talare	Endast skriftspråk
Språkfamilj	Klassisk kinesiska
Språkkoder
ISO 639‐1	zh
ISO 639‐2	chi (B) / zho (T)
ISO 639‐3	lzh

Klassisk kinesiska (文言もんごん, pinyin: wényán, direkt översatt: "litterärt (skrift)språk") är benämningen på den form av skriven kinesiska som användes som enhetligt skriftspråk i Kina ända fram till tidigt 1900-tal. Användningen begränsades inte till Kina, utan även i länder med helt obesläktade språk som japanska, koreanska och vietnamesiska användes den klassiska kinesiskan som det lärda skriftspråket, analogt med hur latin användes som ett vetenskapligt lingua franca av vetenskapsmän och diplomater i Europa ända in på 1700-talet.

Den klassiska kinesiskan skiljer sig ganska mycket grammatiskt från dagens "mandarin", men det tros att man för cirka 2200 år sedan talade på det sätt som klassisk kinesiska skrivs. Man vet inte exakt när det skrivna och talade språket skildes åt. Klassisk kinesiska är inte heller ett enhetligt utvecklat språk, utan det skiljer sig stilistiskt och grammatiskt genom historien, även mellan två samtida författare.

Grammatik

Morfologi

I en vanlig klassificering delas språk in i kategorierna fusionerande, isolerande och agglutinerande. I fusionerande (eller flekterande) språk förekommer flera morfem i samma ord men morfemgränserna är otydliga. Isolerande språk tenderar i stället att endast ha ett morfem per ord. Slutligen i agglutinerande språk kan ord innehålla flera morfem, men morfemgränserna är tydliga och morfemen kan vara både bundna och obundna.^[1]

Klassisk kinesiska är ett tydligt exempel på ett isolerande språk. Mycket tidig förklassisk kinesiska var dock fusionerande: grammatiska distinktioner uttrycktes i böjningsformer.^[2] Rester av den här morfologin finns bevarade i den klassiska kinesiskans pronominalsystem och som uttalsvarianter av många kinesiska tecken.

I talad mandarin har skridningen fortsatt så att kinesiskan börjat att utvecklas från ett isolerande till ett agglutinerande språk.^[3] Diagrammet åskådliggör den här utvecklingen. Det visar också att den klassiska kinesiskan utgör ett paradigmatiskt exempel på ett isolerande språk.

Pronomen

Personliga pronomen

Följande tabell innehåller den klassiska kinesiskans vanligaste personliga pronomen. I likhet med substantiven har personliga pronomen samma form i plural och singular. Det görs heller inte någon uppdelning i genus.

Personliga pronomen
Första person	我わが	吾われ	余よ	予よ	朕ちん	卬
Första person	wǒ	wú	yú	yǔ	zhèn	áng
Andra person	爾なんじ	汝なんじ	而	女おんな	若わか
Andra person	ěr	rǔ	ér	rǔ	ruò
Tredje person	之これ	其
Tredje person	zhī	qí

Demonstrativa pronomen

Det vanligaste och mest neutrala demonstrativa pronomenet är 是ぜ (shì). Det används ofta för att hänvisa till någonting som just har nämnts. Ordet känns igen från dagens mandarin, där det tjänstgör som kopula. Shì fick den senare funktionen genom reanalys, efter att ordet upphört att användas som pronomen, utom tillsammans med nominaliseringspartikeln 所しょ (sǔo), i talspråket på 500-talet.^[4]

Demonstrativa pronomen
Tecken	Pinyin	Betydelse
是これ	shì	denna, den
彼かれ	bǐ	den där
此	cǐ	den här

I följande exempel från Analekterna, en av konfucianismens fyra klassiker, beskrivs hur Konfucius uppträdde mot sörjande. Satsen föregås av ett avsnitt, i vilket det berättas hur Konfucius aldrig åt sig mätt när han delade måltid med personer som mist en anhörig. Det demonstrativa pronomenet 是ぜ (shì) syftar tillbaka på den här typen av situationer.

1	子こ於是日び哭^[5]
	子こ	於	是これ	日ひ	哭
	zǐ	yú	shì	rì	kū
	mästare	på	demonstrativt pronomen	dag	gråta
	Sådana dagar grät Konfucius.

Reflexiva pronomen

Följande ord förekommer som reflexiva pronomen. Zì (自じ) kan endast stå direkt före verb, och betraktas därför också som ett reflexivt pronominaladverb.^[6]

Reflexiva pronomen
Tecken	Pinyin
己おのれ	jǐ
自じ	zì
身み	shēn

Kasus

Personliga pronomen förekommer i allmänhet inte som subjekt i tredje person. I några fall ersätts de i subjektsposition med ett demonstrativt pronomen, och i andra utelämnas subjektet.

I första person görs ofta en kasusdistinktion, där 吾われ (wú) utgör nominativ- och genitivform och 我わが (wǒ) objektsform.^[7] Följande exempel från det filosofiska verket Mozi illustrerar skillnaden mellan 吾われ (wú) och 我わが (wǒ). Meningen i exemplet uttalas av Zhuāng Zǐyí (莊そう子こ儀ぎ), som efter avrättningen skulle komma att återvända för att spöka för sin före detta härskare.

2	吾われ君王くんのう殺ころせ我わが而不辜^[8]
	吾われ	君きみ	王おう	殺ころせ	我わが	而	不ふ	辜
	wú	jūn	wáng	shā	wǒ	ér	bù	gū
	första person genitiv	furste	kung	avrätta	första person objektsform	men	inte	skyldig
	Min konung kommer att avrätta mig trots att jag är oskyldig.

Förste kejsaren av Qin kröntes år 221 före vår tideräkning. Kejsaren började att använda pronomenet 朕ちん (zhèn) i subjektsposition. Tidigare hade det använts som genitivattribut.

Även pronomenet 朕ちん (zhèn) omfattades av distinktionen. Före den förste kejsaren av Qin, som härskade på 200-talet f.Kr., användes 朕ちん (zhèn) som genitivattribut. Därefter förekommer det som en nominativform reserverad för kejsaren.^[9]

Kvasipronomen

I första och andra person ersätter ofta kvasipronomen personliga pronomen. Bruket av kvasipronomen påminner om hur titlar har använts i nusvenskan i artigt tilltal, såsom i Ska professorskan ha en kopp till? Till exempel kunde en undersåte använda ordet 王おう (wáng, 'kung') för att tilltala sin suverän, precis som i dagens svenska: Vad tycker kungen...

De här uttryckssätten exemplifierar kvasipronomen som grammatisk andra person, men kvasipronomen kan också användas i första person. Då påminner de i stället om nusvenskans undertecknad anser att..., bild tagen av författaren et cetera. Följande tabell innehåller några vanliga kvasipronomen från klassisk kinesiska.

Kvasipronomen
Tecken	Pinyin	Person	Talare	Lyssnare	Betydelse
寡人	guǎrén	första	regent	undersåte	föräldralös
臣しん	chén	första	länsherre	kung	länsherre
王おう	wáng	andra	undersåte	kung	kung
叟	sǒu	andra	yngre	äldre	äldre man
子こ	zǐ	andra	underordnad	överordnad	herre

Mencius (372-289 före vår tideräkning) var en av den kinesiska filosofins mest betydande tänkare.

Här är ett exempel på hur kvasipronomen kan användas i andra person. Citatet kommer från den filosofiska klassikern Mencius, som fortfarande memoreras av otaliga kinesiska skolbarn. Det är kung Hùi av Liáng som talar till Mencius, efter att denne just anlänt till kungens hov.

3	叟不遠とお千里せんり而來^[10]
	叟	不ふ	遠とお	千せん	里さと	而	來き
	sǒu	bù	yǔan	qīan	lǐ	ér	lái
	äldre man	inte	avlägsen	tusen	li (cirka 500 meter)	och	komma
	Du finner inte tusen li lång väg att färdas hit.

Under samtalets gång uttrycker kungen missmod över den låga befolkningstillväxten, och i sin replik använder han ett kvasipronomen i första person: 寡人 (guǎrén).

4	寡人之の民みん不ふ加か多た^[11]
	寡	人ひと	之これ	民みん	不ふ	加か	多おお
	guǎ	rén	zhī	mín	bù	jīa	dūo
	ensam	människa	genitivpartikel	folk	inte	öka	många
	Vår folkmängd ökar inte.

Ordföljd

Grundordföljd

Klassisk kinesiska är ett SVO-språk.^[12] SVO står för subjekt-verb-objekt, och är en schematisk beskrivning av språkets grundordföljd: subjektet står först i satsen följt av predikatet och sedan objektet. Bland dagens språk är SVO den näst vanligaste grundordföljden efter SOV.^[13] Svenskan liksom majoriteten av levande europeiska språk^[13] är också SVO-språk.

Ytterligare ett exempel från Mencius får illustrera den klassiska kinesiskans grundordföljd. Citatet består av två satser. Det är Mencius som talar till Sòng Gōujiàn (宋そう句く踐). Med resa avser han de färder till olika hov som tidens lärde företog för att söka anställning eller i syfte att påverka de styrandes politiska ställningstaganden. Den första satsen är en fråga och består av subjekt, predikat och direkt objekt. Den andra satsen innehåller samma satsdelar, men också ett indirekt objekt placerat före det direkta objektet.

5	子こ好こう遊ゆう乎吾語ご子こ遊ゆう^[14]
	子こ	好このみ	遊ゆう	乎	吾われ	語かたり	子こ	遊ゆう
	zǐ	hào	yóu	hū	wú	yù	zǐ	yóu
	herre	vara trakterad av	resa	frågepartikel	pronomen, första person	diskutera	herre	resa
	Tycker du om att resa? Jag skall tala med dig om att resa.

SVO-språk är en undergrupp av VO-språken (VO-kategorin omfattar SVO- och VSO-språk),^[13] och klassisk kinesiska företer de flesta för VO-språk typiska dragen. Det enda undantaget är nominalfraser: i klassisk kinesiska (liksom i dagens mandarin) kommer adjektiv, genitivattribut och attributiva bisater före huvudordet.^[12] ”Perfekta” VO-språk, som till exempel franskan, har den motsatta följden i nominalfraser.^[15] Följande exempel från Mencius vedersakare, Xunzi (荀子), innehåller ett genitivattribut – 人じん之の (rénzhī, 'människans') – som placerats före sitt huvudord, 性せい (xìng, 'väsen').

6	人ひと之の性惡しょうわる^[16]
	人ひと	之これ	性せい	惡あく
	rén	zhī	xìng	è
	människa	genitivpartikel	väsen	ond
	Människans natur är ond.

Klassisk kinesiska uppvisar däremot följande typiska VO-drag:^[17]

Hjälpverb föregår huvudverb.
Prepositioner föredras före postpositioner.
Kasusmarkeringar saknas (även om det finns vissa undantag i pronominalsystemet: jämför skillnaden mellan 吾われ (wú) och 我わが (wǒ) ovan).

Ortografi

Huvudartikel: Kinesiska tecken

Klassisk kinesiska skrivs företrädesvis uppifrån och ned från höger till vänster. I moderna utgåvor av klassiska verk är det också vanligt att texten återges på samma sätt som modern latinsk skrift, alltså från vänster till höger.

Texter skrivna på klassisk kinesiska saknar i sitt ursprungliga utförande skiljetecken, och läsaren är tvungen att tänka sig till var en mening tar slut. Härledningen av en interpunktion underlättas av att statser ofta avslutas med partiklar (satspartiklar), som bland annat uttrycker aspekt och tempus eller tjänar som samtalsmarkörer. Exempel 5 ovan illustrerar bruket av satspartiklar. Exemplet består av två satser, där den första avslutas med en frågepartikel, hū (乎). Följande tabell beskriver några funktioner för de vanligaste satspartiklarna.

Satspartiklar
Tecken	Pinyin	Funktion
也	yě	pågående aspekt
矣	yǐ	avslutad aspekt
而已	éryǐ	bara, endast
耳みみ	ér	sammanslagning av éryǐ (而已)
哉	zāi	utrop
乎	hū	fråga

Se även

Wikipedia

Wikipedia har en upplaga på Klassisk kinesiska.

Referenser

Noter

^ Fischer (2003), s. 61
^ Fischer (2003), s. 131
^ Trask 2007, s. 158
^ Trask (2007), s. 172
^ 新譯しんやく四書ししょ讀本とくほん. 論語ろんご述じゅつ而第七なな. Avsnitt 9. s. 136
^ Pulleyblank (1995), s. 136
^ Norman 1988, s. 89
^ Mozi. Om spöken. Bok VIII, kapitel III, avsnitt 6
^ Kinesiska Wikipedia, 朕ちん (zhèn). Läst 2009-03-14.
^ Mengzi. Kung Hui av Liang. Kapitel I, avsnitt 1
^ Mengzi. Kung Hui av Liang. Kapitel I, avsnitt 3
^ [a b] Trask 2007, s. 190
^ [a b c] Trask 2007, s. 187
^ Mengzi. Jin Xin. Kapitel I, avsnitt 9
^ Trask 2007, s. 188
^ Xunzi. Xing e. Avsnitt 1
^ Jämför Trask 2007, s. 188

Webbkällor

”Chinese Text Project”. Donald Sturgeon. http://ctext.org. Läst 14 mars 2009.
”Kinesiska Wikipedia”. Wikimedia. http://zh.wikipedia.org/wiki. Läst 14 mars 2009.

Tryckta källor

Fischer, Steven Roger. 2003. A history of language. London: Reaktion Books. ISBN 1-86189-080-X.
Norman, Jerry. 1988. Chinese. Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 0-521-22809-3.
Pulleyblank, Edwin G. 1995. Outline of Classical Chinese Grammar. Vancouver: UBC Press. ISBN 0-7748-0541-2.
Trask, Robert Lawrence. 2007. Historical Linguistics. Andra upplagan. Bearbetad av McColl Millar, Robert. London: Hodder Education. ISBN 978-0-340-92765-6
謝しゃ冰瑩 et alii. 1990. 新譯しんやく四書ししょ讀本とくほん. Tredje upplagan. Taipei: 三さん民みん書しょ局きょく.

[1] Fischer (2003), s. 61

[2] Fischer (2003), s. 131

[3] Trask 2007, s. 158

[4] Trask (2007), s. 172

[5] 新譯しんやく四書ししょ讀本とくほん. 論語ろんご述じゅつ而第七なな. Avsnitt 9. s. 136

[6] Pulleyblank (1995), s. 136

[7] Norman 1988, s. 89

[8] Mozi. Om spöken. Bok VIII, kapitel III, avsnitt 6

[9] Kinesiska Wikipedia, 朕ちん (zhèn). Läst 2009-03-14.

[10] Mengzi. Kung Hui av Liang. Kapitel I, avsnitt 1

[11] Mengzi. Kung Hui av Liang. Kapitel I, avsnitt 3

[Trask_2007,_s._190-12] [a b] Trask 2007, s. 190

[Trask_2007,_s._187-13] [a b c] Trask 2007, s. 187

[14] Mengzi. Jin Xin. Kapitel I, avsnitt 9

[15] Trask 2007, s. 188

[16] Xunzi. Xing e. Avsnitt 1

[17] Jämför Trask 2007, s. 188

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]